Fullbokad föreläsningskväll

2 kommentarer

Föreläsningskvällen med Ann Fernholm och Gunilla Eldh den 11/4 är fullbokad. Roligt med det stora intresset! Håll utkik efter fler intressanta föreläsningskvällar längre fram!

Annonser

Stress och gratäng

3 kommentarer

Vill du anmäla dig till föreläsningskvällen med Ann Fernholm och Gunilla Eldh den 11 april?  Klicka här

Jag har varit extremt dålig på att blogga på sistone på grund av hård arbetsbelastning i företaget. Det blir ju gärna så med eget företag att man tar allt som dyker upp eftersom man inte vet hur det blir längre fram. Och då kan det ibland bli en smått omänsklig arbetsbörda. De senaste veckorna har jag ärligt talat inte mått helt bra och eftersom jag redan har en ”nära väggen”-upplevelse bakom mig som resulterade i byte av jobb och 2,5 års terapi så känner jag igen tecknen:. Värk i bröstet, yrsel, minnesluckor, irritation, bland annat. Nu har det emellertid lugnat ner sig och jag mår mycket bättre. Det var en nyttig tankeställare! Jag får nog inse att jag inte bara kan stoppa in allt som dyker upp i almanackan utan att jag faktiskt måste ha is i magen och säga nej när det börjar hopa sig. Man måste ju ha luft i almanackan också så att man hinner pusta, särskilt med ett jobb som mitt, där det mesta jag gör handlar om att ställa sig framför en grupp, prestera och bli bedömd. Eftersom jag har väldigt höga krav på mina egna prestationer så blir det mycket psykiskt stress emellanåt och efter en utbildning eller en krävande studietur är jag ofta helt slut. Då krävs det vila och sedan är jag på G igen. Ställtid, Johanna, ställtid! Det ironiska är att en del av stressen denna gång kom sig av att jag har börjat på en stressterapeututbildning och måste avsätta tid att plugga till den också… 🙂

Matlagning har i detta läget inte blivit särskilt högt prioriterat och eftersom maken också har haft mycket omkring sig så har det blivit en hel del halvfabrikat och hämtmat. Känns ju inte helt bra, särskilt inte att ge till barnen, men ibland är det bara så det är. Hade jag ställt krav på mig själv att laga allt från grunden de sista två veckorna så tror jag att jag hade rasat ihop. Det som retar mig är att de flesta halvfabrikatsrätter är så dåliga; fulla med tillsatser och billiga, dåliga oljor. Borde det inte finnas vettiga alternativ för oss som inte hinner eller orkar emellanåt? Hallå! Samma med hämtmaten, det mesta (som inte kostar skjortan) är skräp. Varför finns det inte ”hål i väggen” här och där i stan, där stressade familjer kan hämta god, enkel och näringsrik mat för en billig peng, lagade av någon annan och som man bara kan värma?

Nå, häromdagen fick jag i alla fall en smula energi över och beslutade mig för att testa Åse Falkman Fredrikssons rättikagratäng som verkade urgod. Rättika är en rotfrukt som är mindre kolhydratrik än potatis och för mig som älskar potatisgratäng så kändes det spännande att prova. Receptet har jag hämtat från Åses blogg som finns på http://www.56kilo.se  och det ser ut så här:

Krämig vitlöksdoftande rättikagratäng

6-8 portioner

1,2 kilo skalad skivad rättika
5 dl grädde
3 stora hackade vitlöksklyftor
1 burk ekologisk vitlöksost (Castello)
2 tsk salt
2 krm svartpeppar
1 gul skivad lök

Koka upp rättika med grädde, vitlök, ost och salt & peppar. Låt sjuda i ca 10 minuter innan den skivade löken åker i. Låt koka 5 minuter till.
Häll upp i form och fördela lagrad, riven ost ovanpå.
Sätt in i nedre delen av ugn på 175 grader i 1,5 timme – lägg eventuellt lite aluminiumfolie ovanpå när den fått tillräckligt med färg.

Jag bestämde mig för att servera den till helstekt fläskytterfilé och en sallad. Den var otroligt ”såsig” när jag ställde in den i ugnen så jag gjorde ingen sås, men det ångrade jag sedan för vätskan kokade in i gratängen. Den blev krämig ändå, och köttet var mört och fint (jag helstekte det i en stekpanna med lock) men en sås till hade inte skadat!

Barnen gillade den inte, men det hade vi inte heller väntat oss, de gillar inte potatisgratäng heller. Både maken och jag tyckte dock att den var riktigt god. Jag tycker nog fortfarande att potatisgratäng är liite godare, men maken tyckte det var precis lika gott. Det här kommer vi definitivt att göra igen!

rattika

Bråda tider

5 kommentarer

Vill du anmäla dig till föreläsningen med Ann Fernholm och Gunilla Eldh den 11 april? Det gör du här: (Pdf-fil. obs, två sidor!) Inbjudan_forelasningskvall

Det var länge sedan jag skrev på bloggen, vilket kan skyllas på förkylning och väldigt mycket att göra på jobbet. Jag arbetar som miljökonsult när jag inte är kostrådgivare och det har varit ovanligt mycket att miljökonsulta om denna vårvinter. Jag har vant mig vid att ta det lite lugnt mellan januari och april för att sedan gasa på och jobba övertid under våren och försommaren och hösten, men i år är ingenting sig likt. Flera kunder vill köra miljöutbildningar och massor med folk vill komma på studiebesök till hållbara Malmö och titta på olika miljöprojekt. Sen har jag också flera kostföreläsningar att förbereda. Roligt men lite jobbigt när det blir mycket på en gång! Jag hoppas att det innebär att försommaren blir lite lugnare än vanligt för jag orkar inte köra detta tempot hela året. Då blir det till att ställa mig på bromsen och säga nej till en del uppdrag. Väldigt svårt när man är egen företagare, för man vet ju aldrig hur det blir framöver…

Förra gången skrev jag om hur man gärna äter kassa grejer när man är sjuk och jag märker under stressiga perioder att det gärna spårar ur då också om man inte är uppmärksam. Dels för att man inte hinner fixa något vettigt utan ofta måste äta ”on the fly”. Dels för att man gärna skapar lugn och trygghet i kroppen i en stressad situation genom att äta något fast man inte är hungrig.  Är man trött kan det också vara ett sätt att pigga upp sig att tugga på något sött. Vi är förstås olika här, en del känner inte igen detta alls medan andra nickar instämmande och säger: ”Jajamensan” så  fort det kör ihop sig så blir jag sugen på rostemackor med sylt”. Eller dajm. Eller vad det nu kan vara. Tricket är förstås att försöka stanna upp och känna efter: Är jag hungrig eller bara sugen? Är du osäker så ät något protein- eller fettrikt som t.ex. ett kokt ägg. Försvinner känslan av att vilja ha något så var du hungrig och har nu åtgärdat detta på ett bra sätt. Finns känslan kvar, ja då är det sug det handlar om och då vill man oftast ha snabba kolhydrater. Äter du sådana så försvinner kanske suget men bara tillfälligt, sedan kommer det tillbaka och ofta med ökad styrka. Försök istället att stanna upp och vara i känslan. Känn efter hur det känns och fundera på vad suget kan bottna i. Finns det något annat sätt att trösta och lugna kroppen? Ett varmt bad? Massage? Ligga en stund på spikmattan? Ta en lugn promenad? Eller behöver du kanske gå och lägga dig och sova? Är du ofta stressad måste du förstås fundera på hur du lever och på vad du kan ändra i ditt liv.

När man som jag jobbar med att ta hand om studiegrupper av olika slag så uppkommer det problem när man ska äta med dem, vilket jag ibland gör. Lunch eller middag är inga problem, jag brukar bara strunta i att äta potatisen eller pastan utan att göra något väsen av det. Ofta får man så stora portioner på restaurangerna att jag blir mätt ändå. Värre är det med fikorna. Om vi hade varit ett gäng jämbördiga kompisar så hade jag bara struntat i bullen eller kanske ersatt den med en bit mörk choklad eller nötter. Men nu är jag utbildare eller guide och det här är mina kunder. Då blir det genast lite annorlunda. Jag märker att särskilt kvinnor blir lite provocerade om jag inte tar någon bulle eller kaka. Eller så får de dåligt samvete för att de själva äter bulle, vilket jag naturligtvis inte har några synpunkter på. (Det är deras val och jag vet ju ingenting om hur de äter i vanliga fall eller vad de mår bra av.) Och att provocera sina kunder och ge dem dåligt samvete är ju inget man vill. Alltså äter jag bullen. Eller kakan. Oftast gör det ingenting för det är inte så ofta som jag fikar med kunderna. För det mesta är det lunch det handlar om. Och jag tål lite undantag. Men denna veckan har jag haft fyra heldagar i rad med olika kunder, vilket innebär fyra eftermiddagsfikor med bulle, kaka, chokladbiskvi och muffin. Hmm, inte så bra. Jag funderar på att börja ställa krav på lågkolhydratfikor på caféerna. Det har inte känts lönt tidigare, men nu är kanske tiden mogen?

Vad man borde äta när man är sjuk…

4 kommentarer

Först av allt, missa inte att anmäla dig till föreläsningskvällen med Ann Fernholm och Gunilla Eldh. Inbjudan hittar du här:

Inbjudan_forelasningskvall (Obs pdf-fil, två sidor)

 

Idag tänkte jag skriva om mat när man är sjuk. Men om du väntar dig ett käckt inlägg om alla nyttigheter man kan äta för att bli frisk så blir du nog besviken.

Nu har jag varit förkyld i nästan två veckor. Otroligt retligt att bli sjuk denna gången eftersom jag bara någon vecka innan hade trumpetat ut på Facebook att jag minsann aldrig blir sjuk sedan jag gick över till lågkolhydratkost. En byfåne hade fattat att det var dumt att säga sådär, man får helt enkelt inte utmana ödet på det där sättet. Men jag gjorde det! Jag hade inte ens vett att ta i trä… Jag antar att jag blev lite övermodig när jag såg folk falla som käglor runt omkring mig medan jag bara traskade på, pigg och kry. Nåja…

Det började på sedvanligt sätt med huvudvärk, halsont och feber och efter några dagar så kom snuvan och hostan som ett brev på posten. Jag fick ställa in kundmöten och till och med min älskade taktila massage som jag går på var 14:e dag. Och då är det illa! Efter några dagar var jag tvungen att masa mig upp eftersom jag skulle börja på en ny kurs. Denna gång skulle jag dock inte hålla kursen utan jag skulle vara elev. Jag har nämligen bestämt mig för att bygga på min kostrådgivarutbildning med en utbildning till stressterapeut. Det känns som dessa två områden ofta hänger intimt samman; äter man fel så är ofta stress närvarande i ens liv och vill man gå ner i vikt är det väldigt svårt om man samtidigt stressar. Alltså kändes denna kursen klockren och som något jag absolut inte ville missa, sjuk eller ej. Visst, den ska pågå i ett helt år, tre dagar i månaden, men man vill ju ändå inte utebli om man inte måste, direkt billigt är det ju inte heller. Alltså stoppade jag i mig diverse medikamenter och gick dit och försökte verka smart (gick sådär). Och så fort det var slut för dagen gick jag hem och rasade i säng. Där låg jag sen och huttrade tills det var dags att gå på kurs igen nästa dag. Inge kul…

Maten, ja. Det förefaller helt naturligt att äta riktigt nyttig mat när man är sjuk. Jag menar, kroppen behöver ju all hjälp den kan få att kurera sig. Här borde man boosta med vitaminer och mineraler och allt man kan komma på som gör en starkare och piggare. Vad gör jag? Jag som är utbildad kostrådgivare och därmed borde veta exakt vad som skulle göra mest nytta? Jag äter Ben & Jerrys chokladkakeglass! Och rostebröd. Helst skulle jag ha velat dricka jordgubbssaft men det hade vi ingen så det blev läsk. När glassen var slut skickade jag ner maken till jourbutiken att köpa mer. Fast jag borde veta bättre.

Det är något med att vara sjuk som skickar mig bakåt i en tidsmaskin till ungefär 10 års ålder. Då kom mamma med glass (fast Ben & Jerrys fanns inte då, såvitt jag vet, så det var väl Ambrix tresmak eller något annat vedervärdigt) och rostebröd. Och ett jätteglas med jordgubbssaft med klirrande isbitar i. Och så fluffade hon kudden och strök en över pannan med en sval mammahand. Min mamma är fortfarande i livet och är pigg och kry och hon bor inte så långt härifrån. Jag är säker på att om jag lyfte luren så skulle hon komma sättande med   mammahanden, beredd att stryka panna och fluffa kudde. Men det kan jag faktiskt inte riktigt med, jag ÄR ju inte 10 år längre. Och att smitta en 82-åring känns mer än lovligt själviskt. Så jag nöjer  mig med tillbehören; glassen, den söta drickan och rostebrödet. Fast jag vet att det inte hjälper utan snarare stjälper mina ansträngningar att bli frisk. Men det är något helt oemotståndligt med att få bli 10 år igen, att bara ge upp, sjunka ner och inte behöva prestera ett enda jota eftersom man ju är så sjuk och synd om. Och man vet ju att det gäller att passa på; så fort man mår lite bättre så är Luther där och sparkar på en och säger: ”Upp ditt lata skrälle, där kan du inte ligga. Ut och gör lite nytta!”

Nu är jag på benen igen, febern är borta, likaså halsondan. Lite snuvig och hostig är jag men det kan jag leva med. Men huvudvärken och tröttheten! Ajajaj, inte kul! Nu vet jag ju att varken tröttheten eller värken i huvudet beror på förkylningen. Nej, det är mitt straff för glassen och rostebrödet. Och allt annat mög med snabba kolhydrater i som jag satt i mig den sista tiden. För så fort jag är på benen så åker glassen ut och lågkolhydratkosten kommer in igen. Och när min kropp ställer om till fettförbränning istället för kolhydratförbränning, då blir det jobbigt några dagar. Som tur är så vet jag precis hur det blir: lagom till fredag så säger det katjing: huvudvärken, försvinner, tröttheten försvinner och jag blir så pigg att någon får hålla i mig. Lågkolhydratkost ftw! Tills nästa gång jag blir sjuk alltså…

 

Föreläsningskväll med Ann Fernholm och Gunilla Eldh! Missa inte!

7 kommentarer

Efter att ha läst böckerna ”Ett sötare blod” och ”Hjärnkoll på vikten/Hjärnkoll på maten” är det ett sant nöje för mig att få meddela att jag nu lyckats få hit författarna på på ett besök. Missa inte vår föreläsningskväll med Ann Fernholm och Gunilla Eldh den 11 april på St Gertrud i Malmö! Du får två intressanta och spännande föreläsningar och i pausen får du fika, möjlighet att mäta ditt blodsocker och också möjlighet att köpa Anns och Gunillas böcker till specialpris. Självklart signerade om du vill. Klicka på länken nedan för att komma till inbjudan. Välkommen!

Inbjudan

 

 

 

Hur får man barnen att äta vettigt?

Lämna en kommentar

Häromdagen var det en  frustrerad mamma som gjorde ett inlägg i en Facebook-grupp för kostrådgivare som jag är med i. Hon kunde inte få sina barn att äta lågkolhydratkost, de ville hellre ha mackor och pasta och bullar. Hon var ledsen och kände sig som en dålig förälder. Till min förvåning fick hon svar av en hel hög med duktiga kostrådgivare som sa samma sak; trots sin framgång i yrkeslivet med att hjälpa folk att få ett bättre och piggare liv så kunde de inte få kosthållningen att fungera på hemmaplan. De kände sig alla som elaka tjatmonster som med lock och pock, ofta förgäves, försökte intressera barnen för alternativ som skulle kunna ge dem en bra grund att stå på. Vad gör man?

Många av de som gjorde inlägg i diskussionen upplevde att en stor del av problemet låg i den mathållning som barnen hade i skolan och på dagis. Om man hela dagarna matas med socker- och stärkelserik föda och får smak för detta så är det inte så konstigt att man tycker att det mindre söta som serveras hemma känns tråkigt. En sak vet alla som börjat med lågkolhydratkost; i början saknar man den söta smaken som man levt med så länge, men det går fort över. När man inte längre har den på tungan jämt och ständigt försvinner suget och man börjar tycka att söta mackor och bullar inte är gott längre. Dessutom vaknar smaklökarna till liv och man börjar kunna känna nya smaker och uppskatta dem. Men barnen på dagis eller i skolan får inte chansen att uppleva detta, de matas ständigt med snabba kolhydrater i pasta, mackor, bullar, nyponsoppa, frukt och annat som smakar sött, ökar sockersuget och höjer blodsockerhalten. Dessutom får de lättprodukter i form av lättmargarin och lättmjölk som inte gör dem mätta. Sen kommer de hem, trötta och griniga med ett blodsocker som rasat i botten och vill ha mer sött i form av snabba kolhydrater. Inte så konstigt.

Några som jag tycker riktigt synd om är överviktiga barn. De gängse kostråden till dem är att äta mindre socker och mindre portioner mat. Med socker menas då oftast produkter med strösocker i, som bullar, saft, godis osv. Det är ju en bra början och det kan räcka för somliga men inte för alla. Vi är olika känsliga för kolhydrater och vi har olika lätt för att gå upp i vikt. Pasta, bröd, potatis och ris innehåller stärkelse som omvandlas till socker i kroppen och höjer blodsockret. Ett högt blodsocker ökar mängden insulin som ökar fettinlagringen och vissa kan bli rejält överviktiga på en stärkelserik kost. En liten stund efter att man ätit sin stärkelserika och blodsockerhöjande måltid  rasar blodsockret snabbt igen och hjärnan skriker efter mer socker för att höja blodsockret. Det är en ren överlevnadsinstinkt som få kan stå emot.  Eftersom barnen dessutom fått det idiotiska rådet att äta fettsnålt blir de inte mätta på de små portioner de förväntas äta utan utan de blir snart hungriga igen.  Då får de höra att de måste avstå eftersom de hyss ätit. När de sedan äntligen får äta får de höra att de äter för mycket, de är ”för glupska”. De vandrar alltså omkring med en svängande blodsockerkurva och ständig hunger och sötsug och känner sig värdelösa för att de inte lyckas gå ner i vikt. Har de otur blir de dessutom retade av andra barn för att de är tjocka, vilket ökar självföraktet. Jag blir så arg när jag tänker på det att jag håller på att krevera! Tänk om någon kunde hjälpa dessa barn att äta på ett sätt som gör att blodsockerkurvan ligger på en stadig, jämn nivå och så att de slipper vara hungriga. En lågkolhydratkost med naturliga fetter helt enkelt. Då skulle fettinlagringen minska, hungern och sötsuget försvinna och de skulle gå ner i vikt, bli pigga och glada.

Hur gör man då för att vara en bra förälder som ger sina barn mat som de mår bra av? Oavsett om de är överviktiga eller har en normal kroppshydda. När de skriker efter mackor, pasta och kex? Ja, var och en måste naturligtvis hitta sin modell  och jag tror att det också beror på hur stora barn man har. De mindre är inte så fastkörda i gamla vanor och är lättare att ”lura”. Å andra sidan är det svårare att resonera med dem. Olika åldrar innebär ju också olika stor lust att trotsa sina föräldrar och köra sitt eget race. Här får man känna sig fram och välja sina strider.

Man kan ju förstås försöka påverka skolan eller dagis att dra ner på sockret. Att få dem att servera mindre pasta är nog kört, men man kanske kan få dem att dra ner på de söta mellanmålen med nyponsoppa och sirapslimpa? Och att skippa lättprodukterna och ge barnen riktigt smör t.ex. När det gäller hållningen på hemmaplan så tror jag att det ofta är kontraproduktivt med för mycket förbud och tjat. Det är ofta lättare att stå ut med en begränsning än ett totalförbud så man kan ju börja där. Hos oss har vi successivt dragit ner på läsken till exempel. Vi har tre stora tonårspojkar som alla är förtjusta i läsk så där dricks det stora mängder om man inte är uppmärksam. Ett tag körde vi med ”bara läsk på helgen”. Så småningom tyckte vi att det ändå dracks för stora mängder under helgen så vi berättade för barnen att vi var oroliga för deras hälsa och frågade dem själva vad de tyckte var en rimlig mängd. Nu märker vi att de ofta inte ens dricker den mängd som vi kommit fram till. Det känns bra. Det dricks fortfarande en hel del så målet är att minska ytterligare men vi har kommit en bra bit på väg.

Till middag vill våra barn gärna ha pasta, potatis eller ris. Att helt ta bort det tror jag bara skapar negativa känslor kring lågkolhydratkost så vi har istället dragit ner på det. Ungefär hälften av gångerna lagar jag den där pastan eller potatisen och ställer fram men maken och jag tar inget utan äter kött/fisk, grönsaker och sås. Och vi säger aldrig något om att barnen tar, om man bjuder på det så får man stå för det, då måste det vara okey att ta. De andra gångerna gör jag ingen pasta utan barnen äter som vi och jag försöker göra grönsakerna extra lockande för dem och inte för ”vuxna” i smaken. Målet är förstås att minska ytterligare på pastan och potatisen, men vi tar ett steg i taget.

En annan fråga hos oss har varit frågan om fika på helgen. Tyvärr har vi genom åren skapat en tradition av bull- och kexfika på helgerna, dvs fredag, lördag, söndag. Det blir mycket socker det! Vi begrep inte bättre helt enkelt och nu är det svårt att ändra. Jag försöker fixa lågkolhydratfikor av olika slag; pannkakor eller kakor på koksnöts- eller mandelmjöl, glass gjord på riktig grädde och sötad med stevia etc. Ibland går det hem hos barnen, ibland inte. Då försöker jag inte tvinga någon men maken och jag äter och barnen får äta sina bullar. På lördag har vi ”äta-vad-man-vill-dag och då blir det traditionell bullfika på eftermiddagen och lördagsgodis på kvällen. Jag tror att det är lättare att avstå resten av veckan om man vet att det kommer en lördag där man får.

Jag hoppas och tror att vi på detta sätt sår frön hos barnen som kommer att få dem att äta bra längre fram i livet. De gör ju ofta inte som vi säger utan som vi gör och barnen ser varje dag hemma att vi bryr oss om vår hälsa och försöker leva därefter. Att vi njuter av vår mat och mår bra. Det kan verka som om man inte når fram men i det långa perspektivet tror jag att det är precis vad man gör, i alla fall om man kan avhålla sig från för mycket tjat och negativa samtal kring mat och hälsa. Var ett bra exempel, erbjud vettiga alternativ och visa att du njuter av maten så har du kommit långt!

Att hänga med folk man gillar

2 kommentarer

Maken och jag började för ett tag sedan fundera på det här med hur vi umgås med folk. Det kändes som det var mycket samma, samma och vi var lite trötta på det vanliga konceptet. Det bestod ofta av s.k. parmiddagar, där man städar och fejar hela dagen och sedan bjuder på en tre-rätters middag som man slitit med i timmar. När gästerna sen väl kommer så känner man sig redan trött. Alltid jämna par, möjligtvis flankerade av några singelvänner, men oftast inte. Även om umgänget var trevligt så tyckte vi att det kändes som om mycket fokus låg på att middagen skulle vara fin och lägenheten i toppskick. Inte för att någon krävde det utom vi själva, men det kändes svårt att sänka ribban, bara sådär utan vidare. Att bjuda in som vanligt men sedan strunta i att plocka undan och så bjuda på pizza-bitar från pizzerian från hörnet, njae, det kändes så där.

Vi började fundera på ett annat upplägg som skulle lägga fokus på umgänget, att faktiskt få träffas och snacka. Det är ju det som blir mer och mer viktigt i livet känns det som. Jag brukar säga att jag har kommit på vad livets mening är och det är att hänga med folk man tycker om. Det är det som gör livet värt att leva. Inte svårare än så. Vad hittar man då på som gör att man får göra just det?

Vi bestämde oss för att starta en egen liten kompis-pub på hemmaplan. Vi gillar båda att hänga på pubar och ville testa om vi kunde få det att kännas lika opretentiöst och avslappnat hemma. Vi kallar den för Pub hos Eknes och dit bjuder vi en ganska liten krets av vänner, såna vi gillar och som vi tror skulle gilla varandra. Detta äger rum en fredag kväll ungefär varannan månad och inbjudan sker via Facebook och mejl ungefär en månad innan. Vi bjuder inte fler än att alla ska få plats att sitta bekvämt, runt matbordet eller i soffan. En lagom mängd hos oss är ungefär 20 personer och om man bjuder det dubbla så brukar det bli bra. Vi fixar något riktigt enkelt käk och köper hem en massa öl,vin och läsk som vi ställer på balkongen. Käket ställs fram på köksbordet, folk tar själva när de vill och hämtar dricka på balkongen. De prickar av på på en lista vad de dricker och betalar sedan självkostnadspris för drickan när de går. Vill man ha med egen dricka går det också bra. Maten bjuder vi på. Vi har ”öppet” från kl 19 och man kommer och går som man vill.

Vi har kört Pub hos Eknes i ungefär ett år nu och det har blivit väldigt lyckat. Precis så avslappnat som vi ville ha det. Vi har en kärna av vänner som kommer i princip varje gång och så lite löshästar som dyker upp då och då. Ibland bjuder vi in nya som vi tror skulle passa in och ibland faller någon ifrån av olika anledningar. Det är roligt att se hur folk som har träffats första gången på vår pub har blivit vänner och verkligen uppskattar att ses igen nästa gång, hur de även blir vänner på t.ex. Facebook och fortsätter kontakten där.Vi kallar det för öppet hus, men faktum är att de flesta kommer mellan 7 och 8 och stannar ganska länge, de sista brukar vackla ut vid 4-snåret. Det tycker jag är ett ganska gott betyg!

Igår var det dags för pub igen. Vi kallade den för ”Vårpub hos Eknes – bye, bye vinter”. Tanken vara att vi skulle ”dricka vintern under bordet”. Alla som ville lade in sina bästa vårlåtar på en gemensam Spotify-lista i förväg och sen körde vi den under kvällen. Där fanns allt från Bruce SPRINGsteen (haha) till ”Sov du lilla videung”. Jag hade köpt hem lite fina vårblommor och ställt på borden och gästerna bidrog också med blommor och lite andra roliga små grejor med våranknytning. Vi bjöd på en kyckling- och baconsallad (kyckling bacon, avocado, purjolök, mozzarella, äpple, tomat, gurka, paprika, majs, isbergssallad) med olika enkla såser till (creme fraiche blandat med sambal oelek respektive sweet chili, tar 1 minut att fixa) och surdegsbröd med ost. (Nej, jag hade INTE bakat brödet själv). Sedan blev det kaffe och olika snacks för dem som ville: mörk choklad, nötter, chips, ostbågar. Vi hade naturligtvis kunnat köra renlärigt lågkolhydrat men alla mina vänner är inte lika övertygade som jag och jag gör gärna undantag ibland så det skippade jag. På det här sättet kunde man välja själv hur man ville äta.

Jag tycker verkligen det är kul med den anarkin som uppstår när lägenheten börjar fyllas med folk. Folk löser världsproblemen i köket (var annars?), hänger i soffan eller sitter runt matbordet och käkar. Och hela tiden så tjattras det om ditten och datten och garvas åt allt möjligt. Det lilla formatet gör att det inte blir lika stökigt som på en fest utan man hinner snacka med alla. Ett roligt inslag som har uppstått spontant och som brukar återkomma varje gång uppstår sent på kvällen/natten när de återstående gästerna samlas i soffan. Då åker I-paden, numera omdöpt till ”paddofonen”, runt, runt i soffan och när man får den så väljer man en låt man gillar på Spotify som alltså blir den som spelas härnäst (den tekniska maken har sett till att paddofonen är kopplad till högtalarna på något trådlöst sätt). Ofta så ska det dessutom gissas vilken låt det är och då uppstår förstås en tävling bland somliga om vem som kommer på det först. Jag tror faktiskt att paddofonen är en del av orsaken till att folk stannar så länge för man hör ofta frampå småtimmarna hur någon mumlar att ”jag ska gå, men jag ska bara välja en låt till…”.

Visst kommer vi att fortsätta att bjuda på middag ibland, men det känns verkligen kul att testa andra sätt att umgås. Vi gillar våra pubar skarpt och kommer definitivt att fortsätta så länge det känns kul. Men vi slutar inte experimentera för det. Nu börjar vi prata om att man kanske ska bli bättre på att umgås ute på lokal, säga ”Vi ses på puben” istället för att bjuda hem folk. Göra puben till en andra vardagsrum. För formerna kan variera men kärnan är densamma: att få hänga med folk man gillar!