Att hänga med folk man gillar

2 kommentarer

Maken och jag började för ett tag sedan fundera på det här med hur vi umgås med folk. Det kändes som det var mycket samma, samma och vi var lite trötta på det vanliga konceptet. Det bestod ofta av s.k. parmiddagar, där man städar och fejar hela dagen och sedan bjuder på en tre-rätters middag som man slitit med i timmar. När gästerna sen väl kommer så känner man sig redan trött. Alltid jämna par, möjligtvis flankerade av några singelvänner, men oftast inte. Även om umgänget var trevligt så tyckte vi att det kändes som om mycket fokus låg på att middagen skulle vara fin och lägenheten i toppskick. Inte för att någon krävde det utom vi själva, men det kändes svårt att sänka ribban, bara sådär utan vidare. Att bjuda in som vanligt men sedan strunta i att plocka undan och så bjuda på pizza-bitar från pizzerian från hörnet, njae, det kändes så där.

Vi började fundera på ett annat upplägg som skulle lägga fokus på umgänget, att faktiskt få träffas och snacka. Det är ju det som blir mer och mer viktigt i livet känns det som. Jag brukar säga att jag har kommit på vad livets mening är och det är att hänga med folk man tycker om. Det är det som gör livet värt att leva. Inte svårare än så. Vad hittar man då på som gör att man får göra just det?

Vi bestämde oss för att starta en egen liten kompis-pub på hemmaplan. Vi gillar båda att hänga på pubar och ville testa om vi kunde få det att kännas lika opretentiöst och avslappnat hemma. Vi kallar den för Pub hos Eknes och dit bjuder vi en ganska liten krets av vänner, såna vi gillar och som vi tror skulle gilla varandra. Detta äger rum en fredag kväll ungefär varannan månad och inbjudan sker via Facebook och mejl ungefär en månad innan. Vi bjuder inte fler än att alla ska få plats att sitta bekvämt, runt matbordet eller i soffan. En lagom mängd hos oss är ungefär 20 personer och om man bjuder det dubbla så brukar det bli bra. Vi fixar något riktigt enkelt käk och köper hem en massa öl,vin och läsk som vi ställer på balkongen. Käket ställs fram på köksbordet, folk tar själva när de vill och hämtar dricka på balkongen. De prickar av på på en lista vad de dricker och betalar sedan självkostnadspris för drickan när de går. Vill man ha med egen dricka går det också bra. Maten bjuder vi på. Vi har ”öppet” från kl 19 och man kommer och går som man vill.

Vi har kört Pub hos Eknes i ungefär ett år nu och det har blivit väldigt lyckat. Precis så avslappnat som vi ville ha det. Vi har en kärna av vänner som kommer i princip varje gång och så lite löshästar som dyker upp då och då. Ibland bjuder vi in nya som vi tror skulle passa in och ibland faller någon ifrån av olika anledningar. Det är roligt att se hur folk som har träffats första gången på vår pub har blivit vänner och verkligen uppskattar att ses igen nästa gång, hur de även blir vänner på t.ex. Facebook och fortsätter kontakten där.Vi kallar det för öppet hus, men faktum är att de flesta kommer mellan 7 och 8 och stannar ganska länge, de sista brukar vackla ut vid 4-snåret. Det tycker jag är ett ganska gott betyg!

Igår var det dags för pub igen. Vi kallade den för ”Vårpub hos Eknes – bye, bye vinter”. Tanken vara att vi skulle ”dricka vintern under bordet”. Alla som ville lade in sina bästa vårlåtar på en gemensam Spotify-lista i förväg och sen körde vi den under kvällen. Där fanns allt från Bruce SPRINGsteen (haha) till ”Sov du lilla videung”. Jag hade köpt hem lite fina vårblommor och ställt på borden och gästerna bidrog också med blommor och lite andra roliga små grejor med våranknytning. Vi bjöd på en kyckling- och baconsallad (kyckling bacon, avocado, purjolök, mozzarella, äpple, tomat, gurka, paprika, majs, isbergssallad) med olika enkla såser till (creme fraiche blandat med sambal oelek respektive sweet chili, tar 1 minut att fixa) och surdegsbröd med ost. (Nej, jag hade INTE bakat brödet själv). Sedan blev det kaffe och olika snacks för dem som ville: mörk choklad, nötter, chips, ostbågar. Vi hade naturligtvis kunnat köra renlärigt lågkolhydrat men alla mina vänner är inte lika övertygade som jag och jag gör gärna undantag ibland så det skippade jag. På det här sättet kunde man välja själv hur man ville äta.

Jag tycker verkligen det är kul med den anarkin som uppstår när lägenheten börjar fyllas med folk. Folk löser världsproblemen i köket (var annars?), hänger i soffan eller sitter runt matbordet och käkar. Och hela tiden så tjattras det om ditten och datten och garvas åt allt möjligt. Det lilla formatet gör att det inte blir lika stökigt som på en fest utan man hinner snacka med alla. Ett roligt inslag som har uppstått spontant och som brukar återkomma varje gång uppstår sent på kvällen/natten när de återstående gästerna samlas i soffan. Då åker I-paden, numera omdöpt till ”paddofonen”, runt, runt i soffan och när man får den så väljer man en låt man gillar på Spotify som alltså blir den som spelas härnäst (den tekniska maken har sett till att paddofonen är kopplad till högtalarna på något trådlöst sätt). Ofta så ska det dessutom gissas vilken låt det är och då uppstår förstås en tävling bland somliga om vem som kommer på det först. Jag tror faktiskt att paddofonen är en del av orsaken till att folk stannar så länge för man hör ofta frampå småtimmarna hur någon mumlar att ”jag ska gå, men jag ska bara välja en låt till…”.

Visst kommer vi att fortsätta att bjuda på middag ibland, men det känns verkligen kul att testa andra sätt att umgås. Vi gillar våra pubar skarpt och kommer definitivt att fortsätta så länge det känns kul. Men vi slutar inte experimentera för det. Nu börjar vi prata om att man kanske ska bli bättre på att umgås ute på lokal, säga ”Vi ses på puben” istället för att bjuda hem folk. Göra puben till en andra vardagsrum. För formerna kan variera men kärnan är densamma: att få hänga med folk man gillar!

Jag gillar olika!

5 kommentarer

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev. Jag tänker varje dag att jag ska skriva något på bloggen och går och formulerar bra (?) grejor i huvudet men så kommer livet i mellan på något vis och så skjuter jag upp det till nästa dag. Och så kommer nästa dag och jag ska bara… Igen!

Denna veckan har mina ungar sportlov och ligger i sängen halva dagarna, vilket inte gör det lättare att vara sådär energisk och kreativ som man vill vara. Slöhet smittar av sig på något sätt och jag vill helst ligga i sängen med en bra bok. I måndags gjorde jag faktiskt just det, låg i sängen nästan hela dagen med en bok. Jag hade inga möten inbokade, det regnade och jag var lite trött och seg. Jag orkade inte masa mig upp förrän det var dags att gå på massage på eftermiddagen… Vilken härlig dag jag hade! Och eftersom jag jobbat de två föregående helgerna så tyckte jag att jag var värd en extralång helg denna veckan. (Varför jag nu måste säga det, det är som om man inte får ta ledigt utan att ”förtjäna” det först.)

Idag tänkte jag skriva något regler och hur man ”borde” äta. Jag har noterat rätt ofta på sistone att när jag eller någon annan lägger in en matbild på Facebook eller bloggar för att visa vad vi ätit så blir det ofta synpunkter. Typ ”Äter du verkligen sådant?” ”Är det där verkligen LCHF?” Eller ”Det hade varit bättre om du tagit X istället för Y”. Ofta sagt i ren välmening förstås, men det får mig ändå att fundera över vårt behov att placera oss själva eller andra i fack. När jag läser bloggar om lågkolhydratkost och ser vilka diskussioner som förs så kan jag bli lite förskräckt över att många är så stränga, mot andra eller mot sig själva. Det är som om man gått med i någon klubb, eller rentav sekt, vars regler man måste följa, annars är man mindre värd och borde uteslutas. En ganska skön känsla kanske, som skapar trygghet; vi är alla med i samma klubb, vi hör ihop och vi vet vad som gäller.

Själv tror jag inte att det finns någon kosthållning som passar alla. Jag tror stenhårt på att de flesta människor skulle må bättre om de  minskade på socker, gluten och stärkelse i sin kost. Men jag tror också på att vi alla är olika och fungerar olika vilket gör att vi reagerar olika på samma mat. En del kan gladeligen äta bröd och pasta var och varannan dag och mår fint. De är pigga, glada och smala (de jäklarna!). Andra, som jag, mår bäst utan men kan göra undantag ibland utan att det får några konsekvenser. Och en grupp måste avstå helt för att inte få stora hälso- eller viktproblem. Samma sak gäller för frukt och rotsaker. En del kan äta mycket, en del lite och en del bör avstå eftersom det kan ge viktuppgång eller trigga ett sötsug. Det beror på hur vår kropp funkar, hur vår hjärna funkar, hur mycket vi rör oss, hur vårt liv ser ut i övrigt m.m. Så jag är ledsen, gott folk, det finns inget svart eller vitt!

Mat betyder ju dessutom olika för olika människor. För några är det rätt och slätt mat, en källa till näring och energi som håller dem igång. Inga konstigheter. För andra är det tröst, trygghet, eller kanske något uppiggande som kan ge kickar som är svåra att vara utan. Och så har vi hela vårt hormonsystem inkopplat på ett komplext sätt som gör det hela svårt att förstå och överblicka för en vanlig dödlig. Du måste helt enkelt prova dig fram tills du hittar en kosthållning som gör att just du mår ditt bästa. Och en del kan behöva hjälp i form av terapi för att komma tillrätta med sitt osunda förhållande till mat.

Utifrån detta tycker jag det är helt obegripligt hur vissa kan påstå att vi alla borde äta likadant. Och det gäller faktiskt alla läger: Från de som säger att det bara handlar om kalorier och att det är energi in och energi ut. Som om vi vore maskiner som funkar likadant allihop. Till de stränga LCHF-arna som samfällt buar ut den stackare som erkänner att han ätit ett äpple.

Utifrån detta funderar jag på min roll som kostrådgivare. En del i mitt skrå verkar känna ett behov av att upplysa de som inte vill upplysas, omvända folk som inte vill omvändas. Så ser inte jag det. Jag har aldrig synpunkter på vad folk äter om de inte uttryckligen bett mig om det. Folk som kommer till mig gör det för att de inte mår bra eller för att de vill gå ner i vikt. Då hjälper jag gärna till. Annars lägger jag mig inte i. Visst kan jag se folk på stan som har uppenbara hälsoproblem och tänka: ”Åh, om jag fick hjälpa dig!”. Men det stannar vid tanken. Man kan inte göra revolution åt andra och man kan inte omvända de som inte vill. Jag berättar gärna om hur bra jag mår för de som vill lyssna. Jag vill ju dela med mig så att fler kan få må så här bra. Men jag tjatar inte och jag dömer inte. Och det finns en del människor, hör och häpna, som är nöjda och glada fastän de inte äter lågkolhydratkost. Eller fast de inte är strikta LCHF:are. Då är det bara att gratulera!

Däremot bråkar jag gärna med vårdinstanser som inte har kunskap eller vilja nog nog att hjälpa dem som faktiskt har kommit för att få hjälp. Det gör mig galen att tänka på t.ex. diabetiker som får fel råd och därmed inte kan leva ett så bra liv som faktiskt är möjligt. Och jag skäller gärna på skolor som serverar stärkelserik mat med lättmargarin och lättmjölk så att barnen blir trötta och hungriga och inte orkar prestera. Då handlar det inte längre om vars och ens personliga val utan om att de som borde vara till stöd och hjälp inte tar sitt ansvar. För att de inte förstår bättre, för att de inte hängt med eller för att de helt enkelt inte vill lyssna. Då är det vårt förbannade ansvar att reagera! Tänk om fler kunde lägga kraft på det istället för att förfasa sig över hur enskilda människor väljer att leva sitt liv. Då kunde vi verkligen göra nytta!

God söndagsmiddag

Lämna en kommentar

Idag testade jag en ny rätt när jag skulle laga söndagsmiddag, vitkålsgratäng med kyckling. Kål är något som jag inte har uppskattat riktigt i mitt tidigare liv, men nu har jag kommit på hur gott det är, särskilt om det är tillagat på något sätt. Och det är supernyttigt med kål, vilket inte gör saken sämre. Kål är rena dundermaten, innehåller vitaminer, mineraler, kalcium, järn m.m. Det sägs dessutom vara bakteridödande och minska inflammationer samt minska risken för cancer. Och så är det fullt med vattenlösliga fibrer i kål, fibrer som gör magen glad.

Receptet hittade jag i någon dagstidningsbilaga, jag minns tyvärr inte vilken eller när, jag rev ut sidan men slängde tyvärr tidningen.

Så här ser det ut. (Klicka på bilden för att göra den större):

kålkycklrecept

 

 

Den var verkligen superlätt att göra, inga konstigheter alls, och både maken och jag tyckte den var riktigt god. Barnen är inte så glada för kål så de fick varsin ”plain” kycklingfilé istället. Tids nog får de vett att uppskatta det goda i livet :-). Spiskumminen (kumminet?) gjorde att smaken kändes ny och fräsch, men inte för starkt utan alldeles lagom. Det här receptet sparar vi!

 

kålkyckling

Jag gör lågkolhydratpasta

6 kommentarer

Jag brukar alltid hävda att jag inte känner något behov av att ersätta pastan eller potatisen  på tallriken med någon ”look alike” utan att jag fyller upp med grönsaker istället och trivs bra med det. Det är fortfarande sant men igår ville jag i alla fall testa att göra lågkolhydratpasta. Dels för att jag var nyfiken men också för att man ibland kan sakna pastans förmåga att suga upp den goda såsen. Grönsaker har liksom inte riktigt den förmågan. Receptet kommer från Åsa Falkman Fredriksson och ser ut så här:

2-3 personer

4 ägg
1,25 dl (125 g) färskost som philadelphiaost
1/2 dl fiberhusk

Sätt ugnen på 150 grader, vispa äggen poröst, tillsätt färskost och fiberhusk och vispa ihop.
Bred ut smeten tunt på en bakplåtspappersklädd plåt. Lägg ett bakpapper över och börja kavla ut till papperskanterna. Låt papprena vara kvar under gräddningen. Kan med fördel läggas över på två plåtar så blir degen ännu tunnare. Man kan även bara fördela så tunt man kan med en slickepott.
Grädda i ca 10 minuter. Låt svalna och ta sedan bort översta pappret och skär sedan tunna strimlor av degen! Jag använde pizzaskärare! (Eller rulla ihop och klipp!)
Den är sedan klar att användas! Du kan även frysa eller förvara i kylskåp i några dagar och sedan bara värma.

Man behöver alltså inte koka det sedan utan man äter direkt. Jag använde en plåt, inte två, men nästa gång ska jag prova två för att få tunnare pasta. Jag körde varianten med bakplåtspapper över och under och det gick hur bra som helst. Jag använde inte pizzaskärare eller något liknande utan jag rullade ihop och klippte. Funkade utmärkt.

Och hur blev det då?

Faktiskt riktigt bra! Väldigt pastalikt får jag säga. Till och med 17-åringen som brukar vara kräsen tyckte att det var OK. Det smakade inte så mycket, men det gör ju inte pasta heller. Däremot hade det helt klart pasta feeling och funkade bra som såsuppsugare. Och vill man ha mer smak är det ju bara att krydda. Till helgen tänkte jag att jag ska prova att skära plattor av det hela och göra lasagne. Det ska bli spännande! Jag älskar lasagne och äter det ibland, men kan jag hitta en riktigt god lasagne utan mjöl så blir jag glad!

Till pastan serverade jag en krämig köttfärssås med grädde och creme fraiche och så riven parmesan på toppen. En toppenmiddag! Tyvärr blev jag så till mig i trasorna så jag glömde att plåta. När jag kom på det var det bara lite ensam pasta kvar. Men den såg ut så här. Rätt likt ”riktig” pasta va?

pasta

Ugnsstekt fläsk på nytt sätt

1 kommentar

Jag har haft otroligt mycket att göra i mitt jobb som miljökonsult på sistone, har jobbat både helger och kvällar så det har inte blivit så mycket bloggat. Men idag ska det bli ett middagstips! Det var maken som lagade till en sån otroligt läcker middag häromdagen som jag gärna vill dela med mig av. Vi gillar fläsk båda två, i olika varianter. Ibland blir det stekt fläsk (inte så ofta av någon anledning), ibland blir det fläskpannkaka (lågkolhydratvariant med keso, jättegod) och ibland snacksar vi på friterad fläsk från köttaffären. Men så häromdagen dök det upp en nyhet som jag blev väldigt förtjust i. Om ni tänker er ugnsstekt sidfläsk som blir sådär gottigt knaprigt på utsidan. Och ganska salt. Innan du steker det så lägger du det på en bädd av lök och äpple. Och när det är färdigt serverar du det med en sås gjort på gräddfil och lingon som bryter av det salta på ett väldigt trevligt sätt. Låter det gott? Det var det!

Vi hade en god sallad till också förstås.

Tyvärr glömde jag att ta en bild, men receptet ser ut så här (klicka på bilden så blir den större):

receptflask

Du kan också hitta det på http://www.kokaihop.se/recept/ugnsstekt-sidflask

Lycka till!

Periodisk fasta – bra eller bara dumt?

Lämna en kommentar

Denna vecka är jag gästbloggare på den fina siten http://www.kostradgivarna.se . Varje dag t.o.m. fredag kommer ett nytt inlägg från mig där. Välkomna!

Du kan också följa mig på Mat & Miljös Facebook-sida. Gå till http://www.facebook.com/MatoMiljo eller klicka på ”Gilla Mat & Miljö på Facebook” som finns längst ner till höger på denna sidan.

På den här bloggen ska det idag handla om periodisk fasta:

På senare tid har det pratats en hel del om periodisk fasta, eller PF som de invigda säger. Det är alltså att äta dagens måltider under en kortare tidsperiod och fasta resten av dygnet. Detta gör man ofta under en längre tid eller rent av som en livslång strategi. Vissa gör det varje dag, andra kanske en eller några dagar i veckan. För att få effekt ska man fasta minst 16 timmar i sträck och det är smart att inkludera natten i dessa 16 timmar eftersom man då ändå inte brukar äta. De flesta som tillämpar PF fastar på förmiddagen och äter dagens första mål vid lunch. En del väljer istället att skippa dagens sista mål. Man ska alltså inte äta mindre mängd mat, om inte man behöver minska på sitt intag, utan bara ”trycka ihop det” på kortare tid.

Varför gör man detta då? Många gör det för att det sägs boosta fettförbränningen och hjälpa till med viktnedgång. Andra bryr sig inte om viktnedgång utan gör det för att de upplever att de blir piggare och mer alerta, de mår helt enkelt bra med PF.

Första gången jag hörde talas om detta tyckte jag inte det lät som en bra idé. Rent spontant värjde jag mig mot något som jag då uppfattade som onaturligt. Jag menar, hela ens liv har mamma sagt åt en hur viktigt det är med en bra frukost! Inte bara hon, hela samhället har ropat med en mun att ”frukosten är dagens viktigaste mål!”. Och länge har det ansetts som bra att äta ”lite men ofta”, som ett sätt att hålla förbränningen igång. Nu menar anhängarna av PF att det istället är genom att göra längre uppehåll i ätandet som man håller kvar kroppen längre i läget fettförbränning. Så fort man äter så lägger sig kroppen istället i ett läge där maten ska smältas och all näring ska tas om hand och förvaras; man lägger upp förråd för framtida behov och förbränner i det läget just ingenting.

Detta kändes för mig i början som extremt och onaturligt. Men ju mer jag läser och lär mig om kroppen och PF desto mer ändrar jag åsikt. Inte för att jag vill tillämpa det själv, nej PF passar inte mig som har en extrem Skalman-klocka i magen. Om jag inte äter var 4:e timme blir jag skakig och vresig. Fråga min familj så får ni höra! Men för dem som funkar annorlunda och vill testa kan PF vara en god idé. Och den är utmärkt att kombinera med lågkolhydratkost, man kan faktiskt säga att PF bygger på samma tankar om vad som egentligen är naturligt för oss. Om vi tittar på hur våra förfäder åt, så var det sannolikt så att de inte åt så regelbundet som vi gör idag. De åt när det kunde hitta mat helt enkelt. Fick de inte tag på mat så fick de vara utan ett tag. Och ofta fick de säkert ge sig ut och fixa mat innan de kunde äta dagens första mål, som alltså intogs senare på dagen. PF är ur den synvinkeln lika extremt och onaturligt som lågkolhydratkost, dvs inte alls. Istället är det mycket mer naturligt för vår kropp att äta så här än att fylla den med socker och spannmål 5-6 gånger om dagen.

PF är dock INTE bra för dem som har ett osunt förhållande till mat och är ute efter att svälta sig eller plåga kroppen på andra sätt. Inte heller diabetiker bör ägna sig åt PF, det är en för stor utmaning för deras metabola system. Är man elitidrottare kan det också vara svårt, de hinner oftast inte få i sig de stora mängder mat de behöver äta under så kort tid. Kom ihåg: PF ska få dig att må bra, annars ska du sluta!

Så ni som är friska, har ett bra och avslappnat förhållande till mat och har blivit tvingade att äta frukost mot er vilja i hela ert liv; här kommer räddningen i form av periodisk fasta. Ni kan strunta i frukosten! Se bara till att äta bra under resten av dygnet. Och för er som liksom jag behöver äta regelbundet: låt PF vara något för andra och ägna er åt att må bra på andra sätt.

Vill du läsa mer om PF och om PF i kombination med träning? Läs på Jonas Bergqvists blogg. Jonas är sjukgymnast, personlig tränare och kostrådgivare och har bl.a. skrivit boken ”LCHF och träning”.

http://www.jonasbergqvist.se/blogg/2012/9/15/periodisk-fasta—inget-konstigt-alls

Jag gästbloggar och lagar supergod kyckling!

Lämna en kommentar

Denna vecka är jag gästbloggare på den fina siten http://www.kostradgivarna.se . Varje dag t.o.m. fredag kommer ett nytt inlägg från mig där. Välkomna!

Du kan också följa mig på Mat & Mljös Facebook-sida. Gå till http://www.facebook.com/MatoMiljo eller klicka på ”Följ Mat & Miljö på Facebook” som finns längst ner till höger på denna sidan.

Här tänkte jag komma med ett middagstips som jag testade i lördags och som definitivt har kvalat in som en ny favorit. Jag plockade återigen fram den fina guldfärgade kokboken ”Viktminskning med LCHF” av Åse Falkman-Fredriksson och hittade ett recept på gorgonzolakyckling som lät gott. Så här såg receptet ut (klicka på bilden för att få den större):

receptgorgky

Jag tänkte min vana trogen laga mycket mat när jag ändå var igång för att få goda lunchlådor i veckan så jag dubblade receptet. Ja, det vill säga, allt utom osten, för den glömde jag att köpa dubbelt av. Det blev lyckligtvis supergott ändå, men nästa gång ska jag ha mer ost. Kanske kan det möjligtvis bli ÄNNU godare, men det är nog svårt för det här var toppengott! Som tillbehör hade vi en blandad sallad och avocado. Nedan ser ni hur det såg ut, eller ja, det såg mycket godare ut än så i verkligheten, men jag är tyvärr en ganska tafflig fotograf. Jag förstår nu hur svårt det måste var att fotografera mat så det ser sådär läckert ut som i kokböckerna…

gorgkyckling

Kolesterol – bra eller dåligt?

1 kommentar

Jag har inte skrivit på bloggen på ett tag nu vilket beror på att jag ska vara gästbloggare på Kostrådgivarna.se nästa vecka. Det betyder att jag varit fullt upptagen med att få ihop fem bra inlägg som skulle vara klara i morse. Men nu är det klart, förhoppningsvis hyfsat bra och hela nästa vecka kan ni läsa mina inlägg på sidan.

Idag tänkte jag att ska skulle försöka reda ut begreppen kring kolesterol. Det råder en viss förvirring därute har jag märkt, en del missförstånd och en hel del okunskap. Ofta är okunskapen baserad på gamla rön som mynnade ut i totalt felaktiga råd om vad vi bör och inte bör äta. Men låt oss ta det från början:

Vad är kolesterol?
När man läser om kolesterol så kan man lätt få för sig att det är något farligt eller skadligt som vi ska undvika som pesten. Så är det inte. Kolesterol är ett ämne som är livsnödvändigt för oss och som finns i alla våra celler. Det hjälper till att bygga upp cellmembranet, det är med och bildar våra könshormoner och hjälper till med upptaget av D-vitamin bland annat. Kolesterolet transporteras i blodet ut till de celler där det behövs. Transporten sker med olika ”budbilar” som vi kallar för LDL och HDL. LDL transporterar ut kolesterolet till cellerna, HDL kör tillbaka överflödet till levern. Vi brukar kalla LDL för det onda kolesterolet och HDL för det goda kolesterolet. (Om det är svårt att skilja dem åt så kan ni få låna mitt minnestrick: L-Läskigt. H- Härligt :-))

Vad höjer kolesterolet?
Först och främst bör man veta att kroppen till allra största delen tillverkar sitt eget kolesterol. Det sker i levern. Om man får i sig mycket kolesterol via maten så producerar kroppen mindre kolesterol och om man äter mindre så gör kroppen mer. Den kan alltså balansera detta fint på egen hand och vad vi äter är inte så viktigt i detta sammanhang som man har trott. När man mäter kolesterolet så tittade man förr på allt kolesterol tillsammans, vilket ger en helt skev bild av läget. Det är nämligen bra att ha mycket HDL och sämre att ha mycket LDL. Fast allt LDL är inte heller dåligt. Man hade inte heller klart för sig vad som höjde kolesterolet till ohälsosamma höjder utan skyllde allt på fettet, särskilt det mättade. Nu har man börjat begripa att HDL är bra för oss och att LDL är mindre bra i för stora doser, fast det gäller inte allt LDL. När man äter mycket mättat fett så kan kolesterolet höjas, det är sant. Men det är oftast HDL som höjs, vilket är bra för oss. Äter man mycket snabba kolhydrater så sänks HDL, vilket inte är bra. Då kan risken för hjärt- och kärlproblem öka.

Men LDL då, det är ju inte så bra?
LDL är förmodligen inte bra i för stora doser. Men nu har man upptäckt att LDL kan se olika ut. Den finns både i stora fluffiga bitar och i små elaka bitar. De små elaka fastnar på kärlväggarna och kan härskna och orsaka inflammationer där, det är ingen höjdare. Dessa inflammationer kan vara en av orsakerna till hjärt- och kärlsjukdomar. Därför vill vi helst ha de stora fluffiga varianterna. Men var kommer de små elaka ifrån då? Jo, från ett högt intag av snabba kolhydrater som socker och vitt mjöl! Det lustiga är att när man mäter LDL så märks främst de fluffiga snälla bitarna, eftersom de är större och alltså tar större plats. Man får alltså lätt en helt felaktig bild av vad det höga LDL-värdet betyder för kroppen och börjar ofta medicinera fast det inte är någon fara på taket. Medicineringen kan snarare vara dålig för oss eftersom den tar bort en del av det viktiga, bra kolesterolet som vi behöver. Det finns dock ett annat sätt att mäta där man ser till antalet LDL-partiklar, som är mera rättvisande. Det kallas för apokvot. Då delar man antalet LDL-partiklar med antalet HDL-partiklar. De som går på lågkolhydratkost har vanligen ett mycket lågt och bra värde.

Varför gör di på detta viset? Säger att kolesterol är farligt?
Ja, det kan man undra. Jag tror det finns flera förklaringar. En är att doktorer och forskare inte gärna vill erkänna att de har haft fel hela tiden och att deras råd har gett patienter en sämre hälsa. Alltså klamrar man sig fast vid de gamla dåliga kostråden som ett sjunkande skepp. En annan är att läkemedelsbranschen tjänar enorma pengar på att sälja statiner, dvs kolesterolsänkande mediciner. Enligt dem har man för högt kolesterol om man har ett värde över 5 mmol/l. Det innebär att ungefär 70 % av Sveriges  30-50-åringar borde ta statiner! Kan det stämma? Skulle inte tro det! Och glöm bort Becel och andra onaturligt fuskprodukter som utlovar sänkt kolesterol. Det finns inget vetenskapligt stöd för att det skulle sänka något kolesterol. Och det finns mycket litet som tyder på att vårt kolesterol verkligen behöver sänkas, utom i enstaka fall. Ät riktigt smör! Om du fortfarande känner dig tveksam så titta på innehållsförteckningen på ett lättmargarin som Becel och titta sedan på ett smörpaket som t.ex. Bregott. Vilket känns bäst att sätta i sig?

Vill du lära dig mer om kolesterol? Läs läkaren Andreas Eenfeldts snabbkurs i kolesterol här: http://www.kostdoktorn.se/kolesterol

Goda fröknäcke och ostmuffins

2 kommentarer

Idag kände jag för att greja lite i köket och därför blev det först fröknäcke till frukost och sedan ostmuffins till fika. Det kändes passande med en lite extra ansträngning idag eftersom söndagarna  för oss är uppryckningsdagen efter lördagens utsvävningar. Lördagar är  ”Äta vad jag vill-dagen” och då slinker det ner allt möjligt. För mig funkar det inte så bra med totalförbud, det känns trist. Men om jag säger till mig själv att det här får jag bara äta på lördagar, då känns det helt OK. Och när lördagen sedan kommer så upptäcker jag ofta att det var inte så viktigt och så äter jag hyfsat bra ändå. Men en frukostbulle brukar det bli på lördagen och det lär vi fortsätta med så länge vi inte har lyckats hitta något som är lika gott som vår älskade ciabatta eller surdegsbaguette.

Uppryckning som sagt! Jag har länge tänkt att jag ska testa att göra eget fröknäcke. Det finns med i många lågkolhydratböcker men jag har inte kommit mig för förrän nu. Jag slog upp en bok jag inte använt på ett tag och si, där hittade jag ett busenkelt recept. Boken är gjord av Monique Forslund och ser ut så här:

kokbokmonique

Här finns många bra recept för barnfamiljen och receptet på fröknäcke såg ut så här (klicka på bilden för att göra den större):

receptfrö

Jag tog lite fler olika fröer än vad som stod, istället för 200 g solrosfrö så tog jag 100 gram solrosfrön och resten pumpafrön och lite chiafrön. Tyckte det var roligt med olika sorter och chiafrön är väldigt rika på omega 3, vilket känns bra. Varför man skulle skära med pizza-slicer förstod jag inte, när brödet kom ut ur ugnen fanns det inte ett spår kvar av de tjusiga rutor jag skurit, men jag bröt bitar istället och det gick lika bra.

knäcke

När de var klara lade jag Philadelphiaost på en och leverpastej på en. Sedan provade jag även en med gräddost. Vad vi tyckte? Naturell var det ganska trist (skulle nog tagit mer salt), men med pålägg blev det riktigt gott tyckte både jag och maken! Till och med 13-åringen tyckte om det och ville ha mer. Det här kommer vi att göra mer framöver!

knäcke2

Till eftermiddagsfikan var det sedan dags att göra ostmuffins. Det här har jag gjort innan och vet att det blir gott, men jag har inte haft med det på bloggen innan så här kommer det. Receptet är Anna Halléns, men det finns varianter i andra böcker, precis som med knäckebrödet.

kokbok

Här är receptet (klicka på bilden för att få den större):

receptknäcke

Jag valde en egen fyllning av lök och bacon som jag tärnade och stekte först. Det var ett försök att blidka barnen som brukar gilla bacon (jag la ingen lök i deras), men tyvärr funkade det inte. Maken och jag gillade muffinsen men barnen frynte på näsan. Och några åtta muffins blev det inte, bara sex, men det räckte bra med en var eftersom de är så mäktiga. Nästa gång provar vi någon annan fyllning. Anna Hallén påstår att det går bra att göra en söt variant med vanilj och stevia men jag är lite skeptisk. Men en dag när jag känner mig äventyrlig så provar jag väl det med!

 

muffins

Middagstips – lövbiffgratäng med ädelost

Lämna en kommentar

I lördags åkte min nya kokbok fram igen, ni vet Åse Falkman Fredrikssons ”Viktminsknjng med LCHF”. En trevlig bok även om man inte vill gå ner i vikt, recepten passar alla.  Eftersom det var lördag ville jag göra något lite festligare och fastnade därför för en gratäng med strimlad lövbiff och ädelost som såg god ut. Och det var den, den var riktigt smaskig! Barnen gillar inte gratänger nåt vidare, så till dem stekte jag helt enkelt varsin lövbiff som de åt med grönsaker och ketchup sötad med Stevia. Jag hade hellre sett att de åt en mindre söt ”sås”, men tyvärr har jag själv vant dem vid ketchup på den tiden när jag inte begrep bättre. Jag tror inte på att tvinga tonåringar till saker, de måste få göra sina egna val, så jag försöker att så lite frön här och där på ett vänligt sätt och hoppas att något fastnar. Och det måste det ha gjort, min äldste som är 19 och bor i eget hushåll i Stockholm, äter bättre mat än vad jag gör! Och jag tycker mig märka på de andra två som är kvar hemma att de blivit mer medvetna och gör klokare val. Men så är det ju tre kloka ungar jag har också, klokaste som finns! (ja, nu kanske du tänker att dina ungar är klokast, men tyvärr, du har fel :-)).

Lövbiff var det ja! Tyvärr tyckte ungarna att lövbiffen var ganska trist au naturel och jag kan bara hålla med dem. Lövbiff är antingen jättetråkigt att bara steka rätt upp och ner eller så är det jag som gör fel. Nå, i gratängen blev den riktigt god i alla fall, men vi har en teori om att kycklinglårfilé hade varit ännu godare. Det ska vi testa nästa gång.

Här är receptet (klicka på bilden för att göra den större):

receptlovbiff

Som sagt, riktigt gott, en ny favorit helt klart. Det blev väldigt mycket sås tyckte vi, nästan lite lövbiffsoppa över det hela. Man kan gott klara sig med mindre om man vill. Till detta serverade jag en sallad med olika salladsblad (mix i påse), avokado, purjolök, äpple, paprika, gurka, tomat, granatäpplefrön (finns frysta) chiafrön och lite andra frön. Och som vanligt, olivolja och italiensk salladskrydda. En lördagsmiddag värd namnet!

lövbiff