Jag har försökt ta semester nu i snart två veckor men det går sådär. Eftersom jag är egen företagare så kan jag inte bara stänga av utan måste vara tillgänglig, och i år har det varit mycket kunder som har hört av sig i juli och vill boka saker inför hösten. Roligt att få uppdrag förstås men också lite frustrerande eftersom jag, dumt nog, trodde att jag skulle få en lång semester i år. Det har varit en hektisk vår så det känns som om jag verkligen behöver vila. Jaja, jag har fyra veckor kvar så jag ska väl inte gnälla och förhoppningsvis lugnar det ner sig nu när fler går på semester.

Jag har varit lite matlagningstrött på sista tiden, har inte haft riktig energi och lust att laga mat och det har därför blivit mer färdigmat än jag vill erkänna. Maken tar sin del förstås men han jobbar mycket i Stockholm så då faller det mestadels på mig att fixa mat. 18-åringen lagar mat en gång i veckan men då tar han gärna genvägar som 18-åringar gör och använder halvfabrikat. Och jag har bestämt mig för att inte hacka utan uppmuntra all form av matlagning. Sen försöker jag smyga in lite samtal om rena råvaror och tillsatser när det passar. Jag hoppas att det går in, i alla fall något av det. Men jag är ju inget lysande exempel själv alla dagar, precis…  Lite av min trötthet när det gäller matlagning kommer sig nog också av att det är så mycket mat som går bort om barnen ska gilla det. Särskilt 18-åringen är väldigt kräsen. Ibland lagar jag det jag vill ändå, men då äter han inte vilket känns lite trist. Ibland går jag på hans linje men då tycker jag och maken att maten är rätt tråkig. Nå, nästa månad ska han flytta hemifrån och då kan vi laga mera fritt för 14-åringen är mer öppen för nymodigheter. Det är tråkigt att han försvinner, denna kloka och rara unge, och jag kommer att sakna honom, men just med tanke på matlagningen så känns det faktiskt bra. Nu kan vi ta ut svängarna lite mer.

Min ambition med den här semestern har varit att få lite ny energi när det gäller mat och att prova lite nya saker. Eftersom det har blivit lite si och så med ledigheten så har det gått sådär men några nya grejor har det blivit. Häromdagen provade jag att göra lågkolhydrat-pizza för första gången, någon jag tänkt göra länge. Jag hittade ett recept i Åse Falkman-Fredrikssons bok ”Viktminskning med LCHF”, en bok som jag verkligen gillar. Vare sig man är nöjd med sin vikt eller ej så är den full med smarriga recept som man kan testa, vi har varit nöjda med allt vi har provat. Så här såg receptet ut (klicka på bilden för att göra den större):

Som ni ser så finns där två varianter på pizza-botten. Vi valde den med Keso, eftersom familjen inte är så förtjust i mandelmjöl. Som topping tog vi exakt det som föreslås i receptet förutom att vi bytte ut skinkan mot salami. Mitt bakplåtspapper var slut och eftersom degen är lite speciell och lätt fastnar (jag brukar göra en LCHF-toast med samma ingredienser så jag vet) så vågade jag inte lägga den direkt på plåten utan jag gick emot mina miljöprinciper och tog aluminiumfolie. Det gick sådär kan man säga, det fastnade ordentligt! Vi lyckades till slut skrapa av pizzan från folien och en del av bottnen gick förlorad. Men oj, vad gott det blev! På bilden nedan ser ni min bit. Det ser som vanligt inte så gott ut kanske (den vita mojan är smält mozzarella) men jag försäkrar, det var supergott. Det här gör vi om!