Läste häromdagen ett inlägg från en kostrådgivare som gjorde mig fundersam. Hon sa att folk som hon kände brukade försöka dölja sina matinköp för henne eftersom de skämdes över att de inte var nyttiga nog. De brukade också kolla in vad hon åt och påpeka om det inte var 100% nyttigt. Båda dessa saker tyckte hon var bra eftersom det bevisade att hon gjorde nytta som kostrådgivare. Jag tycker det låter fullständigt gräsligt! Jag vill absolut inte att folk ska se mig som någon slags matpolis och inte heller som någon perfekt ouppnåelig förebild.

Jag skulle inte vilja gå till en kostrådgivare som aldrig känner sötsug och aldrig hoppar över skaklarna. Hur ska en sådan övermänsklig person kunna förstå mig och de utmaningar jag möter? Lika lite skulle jag vilja gå till en psykolog som aldrig mår dåligt eller en coach som aldrig tvekar över sina livsval. Jag vill träffa en medmänniska, en som kan möta mig på min egen spelplan. Naturligtvis vill jag inte få råd av någon som har tappat kontrollen fullständigt, det vore inte så konstruktivt, men jag vill veta hur man kan manövrera i en värld full av frestelser och fällor utifrån den verklighet jag befinner mig i, inte i någon drömvärld jag inte kan känna igen mig i.

På bilden nedan ser ni den middag jag åt igår. Kebabtallrik med pommes frites och någon geggig dressing. Tyckte jag det var gott? Javisst! Skäms jag eller har ångest för att jag åt det? Nej, inte alls. Jag har sorterat in den sortens mat i kategorin ”Lite och sällan”. För det mesta äter jag inte så här. Men då och då. Och då njuter jag precis som jag njuter av alla de nyttiga och goda måltider som ryms under fliken ”Ofta och mycket”. För jag är en människa. Inte en klippdocka.

När jag berättar att jag äter naturlig lågkolhydratskost undrar många om det är ”såndär LCHF”. Vet aldrig riktigt vad jag ska svara. Ja, jo, i princip. Fast nä, ändå inte.

Det finns två orsaker till denna tveksamhet. För det första: Alla LCHF:are därute som jag inte kan identifiera mig med. De som har gått ”hela vägen” och kissar på stickor för att vara säkra på att de inte får i sig några kolhydrater eller i alla fall ett minimum. De som väger varenda hallon och är färdiga att avrätta folk som äter ”fel”. De som tycker att grönsaker är onödigt tjafs och att man borde äta bacon varje dag. Eller de som blandar ”fettkaffe” på morgonen (man mixar ner fett i kaffet) så att de ”inte behöver äta” förrän till kvällsmaten. Alla dessa typer av LCHF:are finns. Jag vill inte kritisera någon, alla har rätt att hitta sin väg, men jag kan inte känna igen mig eller tänka som de gör.

För det andra: Alla fördomar som folk har om vad LCHF innebär. Många tror att man vräker i sig rött kött och mättat fett dagarna i ända och inte äter grönsaker. De allra flesta verkar tro att LCHF innebär att man äter mycket mera kött än vanligt folk, vilket gör det till en ganska kass metod ur miljösynpunkt. Överhuvud taget verkar den allmänna meningen vara att det är fett, tungt och ofräscht. Det är lite tröttsamt att alltid behöva försvara och förklara.

Så här ser min (och många andras!) LCHF ut:

Jag tror på att äta naturlig mat som våra kroppar är anpassade för. Jag väljer bort saker som innehåller socker, mjöl och stärkelse, dvs bröd, pasta, ris, potatis och vanligt socker. Det gör jag för att jag mår bättre utan dem. Jag slipper dessa eviga blodsockertoppar och dito dippar som jag får om jag äter sådana produkter och som stressar min kropp och gör mig trött och retlig. Fler och fler forskare har också blivit övertygade om att dessa produkter ökar de inflammatoriska processerna i kroppen, vilket medför problem med t.ex. värk.  Dessutom blir jag tjock av dem eftersom den höga insulinproduktionen som krävs för att ta hand om blodsockertopparna också ökar fettinlagringen i cellerna.

Istället äter jag kött, fågel, fisk, grönsaker, nötter, frön, bär, ägg, ost, grädde, smör etc. Alltid ekologiskt om jag kan hitta det och har råd. Frukt äter jag väldigt sällan eftersom det är ganska sött och ökar mitt sötsug. Det behövs inte heller; det finns heller ingenting i frukt som man inte får i sig när man äter grönsaker och bär. Mjölkprodukter kan väl egentligen inte anses vara vår usprungliga föda men jag väljer att äta det ändå eftersom jag gillar det och mår bra på det.

Av de livsmedel som jag väljer att äta lagar jag otroligt god mat! Eftersom jag äter ordentligt med fett så håller jag mig mätt och nöjd och mitt blodsocker hålls på en låg och stabil nivå. Jag äter INTE mer kött än innan; eftersom fettet gör mig mätt så behöver jag inte äta mer. Fettet består ofta av goda såser på grädde eller creme fraiche, ost, fet fisk, avocado, smör, olivolja, rapsolja etc. Jag äter mycket grönsaker, mer än jag gjorde innan, gärna kokta med smält smör på eller som en god gratäng med grädde eller ost. Mums! För den som undrar så går det alldeles utmärkt att vara vegetarian och äta LCHF.

Den här kosten har jag gått på i flera år nu och jag har aldrig mått så bra. Jag har gått ner i vikt, är piggare och gladare. Mitt sötsug har minskat ordentligt och är i perioder helt borta. Jag känner mig inte längre tjock och ”däst” efter en måltid som jag gjorde innan utan snarare uppiggad. Och jag är piggare på kvällarna, något som alla som känner mig trodde var en omöjlighet. Nu är det ofta maken som sover i soffan medan jag är uppe! 🙂

Visst gör jag avsteg ibland och unnar mig både det ena och det andra som inte ingår i den här sortens kost. Jag tror inte på asketism och har aldrig gjort. Det här ska vara en livsstil, inte en tillfällig diet, inte för mig i alla fall och då kan jag inte vara perfekt i alla lägen. Ibland går jag på fik och äter bulle eller tar ”gofika” med barnen. Ibland lassar jag in potatisgratäng eftersom det är så himla gott. Men i huvudsak är det detta som gäller och jag kan rekommendera alla att prova. Men håll ut ett tag för första veckan är inte rolig; det är då kroppen ställer om från att bränna kolhydrater till att bränna fett… Det betyder trötthet, huvudvärk, dåligt humör. Men så plötsligt vänder det och man mår toppen. För resten av sitt liv om man vill!