Vill du anmäla dig till föreläsningen med Ann Fernholm och Gunilla Eldh den 11 april? Det gör du här: (Pdf-fil. obs, två sidor!) Inbjudan_forelasningskvall

Det var länge sedan jag skrev på bloggen, vilket kan skyllas på förkylning och väldigt mycket att göra på jobbet. Jag arbetar som miljökonsult när jag inte är kostrådgivare och det har varit ovanligt mycket att miljökonsulta om denna vårvinter. Jag har vant mig vid att ta det lite lugnt mellan januari och april för att sedan gasa på och jobba övertid under våren och försommaren och hösten, men i år är ingenting sig likt. Flera kunder vill köra miljöutbildningar och massor med folk vill komma på studiebesök till hållbara Malmö och titta på olika miljöprojekt. Sen har jag också flera kostföreläsningar att förbereda. Roligt men lite jobbigt när det blir mycket på en gång! Jag hoppas att det innebär att försommaren blir lite lugnare än vanligt för jag orkar inte köra detta tempot hela året. Då blir det till att ställa mig på bromsen och säga nej till en del uppdrag. Väldigt svårt när man är egen företagare, för man vet ju aldrig hur det blir framöver…

Förra gången skrev jag om hur man gärna äter kassa grejer när man är sjuk och jag märker under stressiga perioder att det gärna spårar ur då också om man inte är uppmärksam. Dels för att man inte hinner fixa något vettigt utan ofta måste äta ”on the fly”. Dels för att man gärna skapar lugn och trygghet i kroppen i en stressad situation genom att äta något fast man inte är hungrig.  Är man trött kan det också vara ett sätt att pigga upp sig att tugga på något sött. Vi är förstås olika här, en del känner inte igen detta alls medan andra nickar instämmande och säger: ”Jajamensan” så  fort det kör ihop sig så blir jag sugen på rostemackor med sylt”. Eller dajm. Eller vad det nu kan vara. Tricket är förstås att försöka stanna upp och känna efter: Är jag hungrig eller bara sugen? Är du osäker så ät något protein- eller fettrikt som t.ex. ett kokt ägg. Försvinner känslan av att vilja ha något så var du hungrig och har nu åtgärdat detta på ett bra sätt. Finns känslan kvar, ja då är det sug det handlar om och då vill man oftast ha snabba kolhydrater. Äter du sådana så försvinner kanske suget men bara tillfälligt, sedan kommer det tillbaka och ofta med ökad styrka. Försök istället att stanna upp och vara i känslan. Känn efter hur det känns och fundera på vad suget kan bottna i. Finns det något annat sätt att trösta och lugna kroppen? Ett varmt bad? Massage? Ligga en stund på spikmattan? Ta en lugn promenad? Eller behöver du kanske gå och lägga dig och sova? Är du ofta stressad måste du förstås fundera på hur du lever och på vad du kan ändra i ditt liv.

När man som jag jobbar med att ta hand om studiegrupper av olika slag så uppkommer det problem när man ska äta med dem, vilket jag ibland gör. Lunch eller middag är inga problem, jag brukar bara strunta i att äta potatisen eller pastan utan att göra något väsen av det. Ofta får man så stora portioner på restaurangerna att jag blir mätt ändå. Värre är det med fikorna. Om vi hade varit ett gäng jämbördiga kompisar så hade jag bara struntat i bullen eller kanske ersatt den med en bit mörk choklad eller nötter. Men nu är jag utbildare eller guide och det här är mina kunder. Då blir det genast lite annorlunda. Jag märker att särskilt kvinnor blir lite provocerade om jag inte tar någon bulle eller kaka. Eller så får de dåligt samvete för att de själva äter bulle, vilket jag naturligtvis inte har några synpunkter på. (Det är deras val och jag vet ju ingenting om hur de äter i vanliga fall eller vad de mår bra av.) Och att provocera sina kunder och ge dem dåligt samvete är ju inget man vill. Alltså äter jag bullen. Eller kakan. Oftast gör det ingenting för det är inte så ofta som jag fikar med kunderna. För det mesta är det lunch det handlar om. Och jag tål lite undantag. Men denna veckan har jag haft fyra heldagar i rad med olika kunder, vilket innebär fyra eftermiddagsfikor med bulle, kaka, chokladbiskvi och muffin. Hmm, inte så bra. Jag funderar på att börja ställa krav på lågkolhydratfikor på caféerna. Det har inte känts lönt tidigare, men nu är kanske tiden mogen?

Först av allt, missa inte att anmäla dig till föreläsningskvällen med Ann Fernholm och Gunilla Eldh. Inbjudan hittar du här:

Inbjudan_forelasningskvall (Obs pdf-fil, två sidor)

Idag tänkte jag skriva om mat när man är sjuk. Men om du väntar dig ett käckt inlägg om alla nyttigheter man kan äta för att bli frisk så blir du nog besviken.

Nu har jag varit förkyld i nästan två veckor. Otroligt retligt att bli sjuk denna gången eftersom jag bara någon vecka innan hade trumpetat ut på Facebook att jag minsann aldrig blir sjuk sedan jag gick över till lågkolhydratkost. En byfåne hade fattat att det var dumt att säga sådär, man får helt enkelt inte utmana ödet på det där sättet. Men jag gjorde det! Jag hade inte ens vett att ta i trä… Jag antar att jag blev lite övermodig när jag såg folk falla som käglor runt omkring mig medan jag bara traskade på, pigg och kry. Nåja…

Det började på sedvanligt sätt med huvudvärk, halsont och feber och efter några dagar så kom snuvan och hostan som ett brev på posten. Jag fick ställa in kundmöten och till och med min älskade taktila massage som jag går på var 14:e dag. Och då är det illa! Efter några dagar var jag tvungen att masa mig upp eftersom jag skulle börja på en ny kurs. Denna gång skulle jag dock inte hålla kursen utan jag skulle vara elev. Jag har nämligen bestämt mig för att bygga på min kostrådgivarutbildning med en utbildning till stressterapeut. Det känns som dessa två områden ofta hänger intimt samman; äter man fel så är ofta stress närvarande i ens liv och vill man gå ner i vikt är det väldigt svårt om man samtidigt stressar. Alltså kändes denna kursen klockren och som något jag absolut inte ville missa, sjuk eller ej. Visst, den ska pågå i ett helt år, tre dagar i månaden, men man vill ju ändå inte utebli om man inte måste, direkt billigt är det ju inte heller. Alltså stoppade jag i mig diverse medikamenter och gick dit och försökte verka smart (gick sådär). Och så fort det var slut för dagen gick jag hem och rasade i säng. Där låg jag sen och huttrade tills det var dags att gå på kurs igen nästa dag. Inge kul…

Maten, ja. Det förefaller helt naturligt att äta riktigt nyttig mat när man är sjuk. Jag menar, kroppen behöver ju all hjälp den kan få att kurera sig. Här borde man boosta med vitaminer och mineraler och allt man kan komma på som gör en starkare och piggare. Vad gör jag? Jag som är utbildad kostrådgivare och därmed borde veta exakt vad som skulle göra mest nytta? Jag äter Ben & Jerrys chokladkakeglass! Och rostebröd. Helst skulle jag ha velat dricka jordgubbssaft men det hade vi ingen så det blev läsk. När glassen var slut skickade jag ner maken till jourbutiken att köpa mer. Fast jag borde veta bättre.

Det är något med att vara sjuk som skickar mig bakåt i en tidsmaskin till ungefär 10 års ålder. Då kom mamma med glass (fast Ben & Jerrys fanns inte då, såvitt jag vet, så det var väl Ambrix tresmak eller något annat vedervärdigt) och rostebröd. Och ett jätteglas med jordgubbssaft med klirrande isbitar i. Och så fluffade hon kudden och strök en över pannan med en sval mammahand. Min mamma är fortfarande i livet och är pigg och kry och hon bor inte så långt härifrån. Jag är säker på att om jag lyfte luren så skulle hon komma sättande med   mammahanden, beredd att stryka panna och fluffa kudde. Men det kan jag faktiskt inte riktigt med, jag ÄR ju inte 10 år längre. Och att smitta en 82-åring känns mer än lovligt själviskt. Så jag nöjer  mig med tillbehören; glassen, den söta drickan och rostebrödet. Fast jag vet att det inte hjälper utan snarare stjälper mina ansträngningar att bli frisk. Men det är något helt oemotståndligt med att få bli 10 år igen, att bara ge upp, sjunka ner och inte behöva prestera ett enda jota eftersom man ju är så sjuk och synd om. Och man vet ju att det gäller att passa på; så fort man mår lite bättre så är Luther där och sparkar på en och säger: ”Upp ditt lata skrälle, där kan du inte ligga. Ut och gör lite nytta!”

Nu är jag på benen igen, febern är borta, likaså halsondan. Lite snuvig och hostig är jag men det kan jag leva med. Men huvudvärken och tröttheten! Ajajaj, inte kul! Nu vet jag ju att varken tröttheten eller värken i huvudet beror på förkylningen. Nej, det är mitt straff för glassen och rostebrödet. Och allt annat mög med snabba kolhydrater i som jag satt i mig den sista tiden. För så fort jag är på benen så åker glassen ut och lågkolhydratkosten kommer in igen. Och när min kropp ställer om till fettförbränning istället för kolhydratförbränning, då blir det jobbigt några dagar. Som tur är så vet jag precis hur det blir: lagom till fredag så säger det katjing: huvudvärken, försvinner, tröttheten försvinner och jag blir så pigg att någon får hålla i mig. Lågkolhydratkost ftw! Tills nästa gång jag blir sjuk alltså…

Efter att ha läst böckerna ”Ett sötare blod” och ”Hjärnkoll på vikten/Hjärnkoll på maten” är det ett sant nöje för mig att få meddela att jag nu lyckats få hit författarna på på ett besök. Missa inte vår föreläsningskväll med Ann Fernholm och Gunilla Eldh den 11 april på St Gertrud i Malmö! Du får två intressanta och spännande föreläsningar och i pausen får du fika, möjlighet att mäta ditt blodsocker och också möjlighet att köpa Anns och Gunillas böcker till specialpris. Självklart signerade om du vill. Klicka på länken nedan för att komma till inbjudan. Välkommen!

Inbjudan

Häromdagen var det en  frustrerad mamma som gjorde ett inlägg i en Facebook-grupp för kostrådgivare som jag är med i. Hon kunde inte få sina barn att äta lågkolhydratkost, de ville hellre ha mackor och pasta och bullar. Hon var ledsen och kände sig som en dålig förälder. Till min förvåning fick hon svar av en hel hög med duktiga kostrådgivare som sa samma sak; trots sin framgång i yrkeslivet med att hjälpa folk att få ett bättre och piggare liv så kunde de inte få kosthållningen att fungera på hemmaplan. De kände sig alla som elaka tjatmonster som med lock och pock, ofta förgäves, försökte intressera barnen för alternativ som skulle kunna ge dem en bra grund att stå på. Vad gör man?

Många av de som gjorde inlägg i diskussionen upplevde att en stor del av problemet låg i den mathållning som barnen hade i skolan och på dagis. Om man hela dagarna matas med socker- och stärkelserik föda och får smak för detta så är det inte så konstigt att man tycker att det mindre söta som serveras hemma känns tråkigt. En sak vet alla som börjat med lågkolhydratkost; i början saknar man den söta smaken som man levt med så länge, men det går fort över. När man inte längre har den på tungan jämt och ständigt försvinner suget och man börjar tycka att söta mackor och bullar inte är gott längre. Dessutom vaknar smaklökarna till liv och man börjar kunna känna nya smaker och uppskatta dem. Men barnen på dagis eller i skolan får inte chansen att uppleva detta, de matas ständigt med snabba kolhydrater i pasta, mackor, bullar, nyponsoppa, frukt och annat som smakar sött, ökar sockersuget och höjer blodsockerhalten. Dessutom får de lättprodukter i form av lättmargarin och lättmjölk som inte gör dem mätta. Sen kommer de hem, trötta och griniga med ett blodsocker som rasat i botten och vill ha mer sött i form av snabba kolhydrater. Inte så konstigt.

Några som jag tycker riktigt synd om är överviktiga barn. De gängse kostråden till dem är att äta mindre socker och mindre portioner mat. Med socker menas då oftast produkter med strösocker i, som bullar, saft, godis osv. Det är ju en bra början och det kan räcka för somliga men inte för alla. Vi är olika känsliga för kolhydrater och vi har olika lätt för att gå upp i vikt. Pasta, bröd, potatis och ris innehåller stärkelse som omvandlas till socker i kroppen och höjer blodsockret. Ett högt blodsocker ökar mängden insulin som ökar fettinlagringen och vissa kan bli rejält överviktiga på en stärkelserik kost. En liten stund efter att man ätit sin stärkelserika och blodsockerhöjande måltid  rasar blodsockret snabbt igen och hjärnan skriker efter mer socker för att höja blodsockret. Det är en ren överlevnadsinstinkt som få kan stå emot.  Eftersom barnen dessutom fått det idiotiska rådet att äta fettsnålt blir de inte mätta på de små portioner de förväntas äta utan utan de blir snart hungriga igen.  Då får de höra att de måste avstå eftersom de hyss ätit. När de sedan äntligen får äta får de höra att de äter för mycket, de är ”för glupska”. De vandrar alltså omkring med en svängande blodsockerkurva och ständig hunger och sötsug och känner sig värdelösa för att de inte lyckas gå ner i vikt. Har de otur blir de dessutom retade av andra barn för att de är tjocka, vilket ökar självföraktet. Jag blir så arg när jag tänker på det att jag håller på att krevera! Tänk om någon kunde hjälpa dessa barn att äta på ett sätt som gör att blodsockerkurvan ligger på en stadig, jämn nivå och så att de slipper vara hungriga. En lågkolhydratkost med naturliga fetter helt enkelt. Då skulle fettinlagringen minska, hungern och sötsuget försvinna och de skulle gå ner i vikt, bli pigga och glada.

Hur gör man då för att vara en bra förälder som ger sina barn mat som de mår bra av? Oavsett om de är överviktiga eller har en normal kroppshydda. När de skriker efter mackor, pasta och kex? Ja, var och en måste naturligtvis hitta sin modell  och jag tror att det också beror på hur stora barn man har. De mindre är inte så fastkörda i gamla vanor och är lättare att ”lura”. Å andra sidan är det svårare att resonera med dem. Olika åldrar innebär ju också olika stor lust att trotsa sina föräldrar och köra sitt eget race. Här får man känna sig fram och välja sina strider.

Man kan ju förstås försöka påverka skolan eller dagis att dra ner på sockret. Att få dem att servera mindre pasta är nog kört, men man kanske kan få dem att dra ner på de söta mellanmålen med nyponsoppa och sirapslimpa? Och att skippa lättprodukterna och ge barnen riktigt smör t.ex. När det gäller hållningen på hemmaplan så tror jag att det ofta är kontraproduktivt med för mycket förbud och tjat. Det är ofta lättare att stå ut med en begränsning än ett totalförbud så man kan ju börja där. Hos oss har vi successivt dragit ner på läsken till exempel. Vi har tre stora tonårspojkar som alla är förtjusta i läsk så där dricks det stora mängder om man inte är uppmärksam. Ett tag körde vi med ”bara läsk på helgen”. Så småningom tyckte vi att det ändå dracks för stora mängder under helgen så vi berättade för barnen att vi var oroliga för deras hälsa och frågade dem själva vad de tyckte var en rimlig mängd. Nu märker vi att de ofta inte ens dricker den mängd som vi kommit fram till. Det känns bra. Det dricks fortfarande en hel del så målet är att minska ytterligare men vi har kommit en bra bit på väg.

Till middag vill våra barn gärna ha pasta, potatis eller ris. Att helt ta bort det tror jag bara skapar negativa känslor kring lågkolhydratkost så vi har istället dragit ner på det. Ungefär hälften av gångerna lagar jag den där pastan eller potatisen och ställer fram men maken och jag tar inget utan äter kött/fisk, grönsaker och sås. Och vi säger aldrig något om att barnen tar, om man bjuder på det så får man stå för det, då måste det vara okey att ta. De andra gångerna gör jag ingen pasta utan barnen äter som vi och jag försöker göra grönsakerna extra lockande för dem och inte för ”vuxna” i smaken. Målet är förstås att minska ytterligare på pastan och potatisen, men vi tar ett steg i taget.

En annan fråga hos oss har varit frågan om fika på helgen. Tyvärr har vi genom åren skapat en tradition av bull- och kexfika på helgerna, dvs fredag, lördag, söndag. Det blir mycket socker det! Vi begrep inte bättre helt enkelt och nu är det svårt att ändra. Jag försöker fixa lågkolhydratfikor av olika slag; pannkakor eller kakor på koksnöts- eller mandelmjöl, glass gjord på riktig grädde och sötad med stevia etc. Ibland går det hem hos barnen, ibland inte. Då försöker jag inte tvinga någon men maken och jag äter och barnen får äta sina bullar. På lördag har vi ”äta-vad-man-vill-dag och då blir det traditionell bullfika på eftermiddagen och lördagsgodis på kvällen. Jag tror att det är lättare att avstå resten av veckan om man vet att det kommer en lördag där man får.

Jag hoppas och tror att vi på detta sätt sår frön hos barnen som kommer att få dem att äta bra längre fram i livet. De gör ju ofta inte som vi säger utan som vi gör och barnen ser varje dag hemma att vi bryr oss om vår hälsa och försöker leva därefter. Att vi njuter av vår mat och mår bra. Det kan verka som om man inte når fram men i det långa perspektivet tror jag att det är precis vad man gör, i alla fall om man kan avhålla sig från för mycket tjat och negativa samtal kring mat och hälsa. Var ett bra exempel, erbjud vettiga alternativ och visa att du njuter av maten så har du kommit långt!