Lust att röra på sig

2 kommentarer

Jag har försökt skärpa till mig lite när det gäller min träning, en vanlig företeelse så här efter jul. Brukar balla ur lite när det gäller maten över jul och känner mig sedan ganska tung och ofräsch. Dags att röra på sig lite. Inte för att gå ner i vikt. dels tycker jag inte att jag behöver det och dels är träning ganska överskattat när det gäller viktnedgång. Vill man gå ner i vikt är det bäst att lägga om kosten, tränar gör man för att må bra, bli stark och pigg. Försökte få köpa ett klippkort på den träningsanläggning som ligger närmast oss men det var kalla handen. När jag frågade varför de inte hade klippkort så sa de att det inte ”lönar sig”. Jaså? De menade förmodligen att då skulle ju folk bara betala de tillfällen när de verkligen tränar. Istället för att sälla sig till skaran optimistiska dumskallar som köper ett årskort den 1 januari och tröttnar den 11:e. Sådana som jag, alltså. De är inte dumma på träningsanläggningarna! Dessutom har de satt priset på ett halvårskort så högt att man garanterat köper ett årskort istället. Jo, jag vet att Friskis & Svettis har klippkort, men Friskis i Malmö har i princip slutat ha pass på dagen, när jag vill träna, så de går bort. Gym är inget för mig, jag tycker det är så tråkigt att harva i maskinerna att klockorna stannar. Jag vill gå på gruppträningspass och skutta runt med andra till glad musik. Och att träna på kvällarna är helt uteslutet för mig, då är jag för seg. Jag är helt enkelt ingen kvällsmänniska och har aldrig varit. Man ska träna när man känner sig pigg. Jag blir galen på hurtbullar som säger att man ska träna på morgonen för då är fettförbränningen bättre. Det kan ju vara en bra idé om man är morgonpigg och gillar att träna tidigt. Annars verkar det helt idiotiskt, en säkert sätt att tröttna efter två veckor och börja äta kakor, eftersom ”det ändå inte är lönt”. Då spelar det liksom ingen roll när fettförbränningen är som bäst.

En annan sak som retar mig är att många verkar tro att träning alltid är plågsam i början. Att man måste igenom någon gräslig fas när det gör ont överallt och man mår illa. Det tycker jag verkar direkt kontraproduktivt för den som har lite svårt att komma igång. Jag var på ett pass häromdagen som hette ”Body combat”. Ja, jag borde väl ha fattat, men jag gick dit ändå. Det var inte kul. Dels för att de envisades med att spela otroligt jobbig musik i ett väldigt högt tempo. Ni vet sådär så att man inte hinner ta ut rörelserna alls utan bara viftar hysteriskt med armar och ben för att hinna med. Efteråt känner man sig bara sliten och inte alls sådär tröttpigg som jag tycker man ska bli. Svettig men glad. Illaluktande men fräsch. Ja, ni förstår. Dels blev jag irriterad för att ledaren för passet hela tiden skulle pressa oss att ge vårt yttersta. Ja, jag vet att hon bara vill hjälpa till och att många gillar det men jag gör det inte. Jag föredrar att gå ut ganska lugnt och öka på efterhand. Första passet efter ett uppehåll så tar jag det aslugnt. Fuskar hej vilt och vilar när jag kan. Gör kanske häften av armhävningarna och en tredjedel av sit upsen. Nästa gång tar jag några till och nästa gång igen ytterligare några. Efter en månad klarar jag hela passet.  Utan att ha mått illa eller velat gå hem en enda gång! Sen är det dags att börja jobba på allvar om man vill det. Ta ut sig ordentligt och bli riktigt svettig så att man känner att man jobbar. DET är min modell!

Ibland går jag ändå på gymmet och tränar lite. Men jag vägrar de trista maskinerna utan ställer mig istället på crosstrainern och kör ett tag. Är musiken bra så kan jag få lite flow och tro att jag är ute och joggar. Jag älskar nämligen att jogga (jo, ni hörde rätt) men har en dum höft som inte vill. Det har varit så i åratal och jag har besökt alla möjliga för att göra något åt saken men än har ingen lyckats. Sjukgymnaster, massageterapeuter, läkare, osteopat. De har slitit och dragit i mig, knådat och knipit, stuckit nålar i mig och gett mig specialgjutna sulor. Nada, nothing, ingenting hjälper. Nu börjar jag dessutom få svårt att gå längre promenader och att hoppa och skutta på gympapass är helt uteslutet. När de andra hoppar så får jag hitta på alternativa övningar som är hoppfria. Trist! Det senaste är att jag har varit på gång- och löpträning hos några barfotamänniskor i stan. Köpt barfotaskon Vibram five fingers och tränat på att gå med korta, snabba, höga kliv. Få se om det kan hjälpa. Eftersom jag är reumatiker så försöker jag också äta antiinflammatoriskt och hoppas att det även ska hjälpa höften, och jag tycker att det har blivit lite bättre. Kanske…

Efter crosstrainern kör jag lite mag- och ryggträning på mattan. Det låter väldigt ambitiöst men faktum är att jag bara kör lite hipp som happ, olika övningar som jag lärt mig från gympapass. Jag har nämligen bestämt mig för att när det gäller träning så ska jag gå på lustprincipen. Det enda som betyder något är att jag rör mig och tycker det är kul. Som jag ser det så är det det enda som funkar i längden. Och jag är såå trött på ambitiösa träningsprogram som inte uppfylls mer än i tre veckor. Alltså har jag bestämt att när jag går till gymmet så ska jag vara där i minst en halvtimme, men jag får göra precis vad jag vill så länge jag bara rör på mig. Alltså blir det lite olika varje gång, utifrån vad jag känner för. Jag har ingen plan och ingen strategi. Här tar sig den flitige gymbesökaren förmodligen för pannan och invänder: ”Men du måste ha ett mål för din träning!”. Nä, det måste jag inte alls, jag måste faktiskt ingenting! Det är min kropp och jag bestämmer själv. Jag vill bara röra mig och tycka att det är kul. Lustprincipen gäller!

Tanken är att jag ska röra mig på något sätt varje dag. Det är i alla fall målet. Det kan vara en cykeltur, en promenad, ett gruppträningspass eller en stund på gymmet. Det skulle också kunna vara rullskridskor, trädgårdsarbete, discodans hemma i vardagsrummet eller en stund i bassängen på simhallen. Vad som helst! Ibland får jag inte till det, på grund av för mycket jobb eller allmän slöhet, men då tror jag det är viktigt att bara lämna det därhän och tänka på hur jag ska röra mig imorgon. Det är väldigt lätt, med både träning och mat, att ge upp och tänka: Ja, nu har det skitit sig idag så då kan jag lika gärna strunta i det hela veckan. Eller fram till påsk. Eller vad det nu kan vara. Jag försöker att inte tänka så, även om det är frestande. Ja, idag funkade det inte, men imorgon blir det en ny chans. Vad kan jag göra imorgon som gör att jag rör på mig och tycker det är kul?

Annonser