Periodisk fasta – från en gnällkärring

2 kommentarer

Som jag nämnt tidigare så provar jag nu periodisk fasta enligt 16:8 metoden, alltså fasta 16 timmar och äta som vanligt under 8 timmar. Det finns ju också 5:2 metoden, dvs att fasta eller äta väldigt lite 2 dagar i veckan och sedan äta normalt 5 dagar i veckan och det tänkte jag testa sedan. Inte för att jag behöver göra några akuta hälsoförbättringar eller gå ner särskilt mycket i vikt, de få sommarkilon jag lagt på mig klarar jag med lågkolhydratkost, utan mest för att jag är nyfiken på hur det känns. Som kostrådgivare så vill jag ju dessutom ha testat så jag vet vad klienterna pratar om. Det snackas ju mycket om hälsoeffekterna av periodisk fasta och jag är helt övertygad om att de finns. Jag är däremot lika övertygad om att man får liknande hälsoeffekter på lång sikt av att äta lågkolhydratkost. Och jag är VÄLDIGT säker på att det är MYCKET bättre att äta lågkolhydratkost 7 dagar i veckan utan fasta än att fasta 2 dagar i veckan eller 16 timmar per dygn och sedan äta skräp resten av tiden. Som många tyvärr verkar göra. Då har man helt tappat hälsotänket och är ute på farliga vägar som jag ser det. Hälsa är mer än att vara smal, man kan vara smal och ha en usel hälsa!

Efter en vecka på 16:8 ar jag upptäckt flera saker. En sak är att jag faktiskt har väldigt lätt för att fasta på det här sättet. Jag trodde att det skulle bli svårt. Min tanke var att,som många andra, skippa frukosten, det verkar enklast. Många äter sitt sista mål kl 20 och äter sedan inte förrän till lunch nästa dag. Min tanke vara att äta middag som vanligt vid 18 och sedan äta frukost nästa dag vid 10. då kändes det mera överkomligt för en som alltid är hungrig på morgonen. För att vara snäll mot mig själv så tog jag det successivt de första dagarna och tänjde lite på frukosttiden varje dag.  Efter ett par dagar var det inga problem att äta kl 10, särskilt om jag var ledig. Efter ytterligare några dagar märkte jag att jag inte behövde smussla med ett kokt ägg och lite nötter och stoppa i mig vid 10, det räckte alldeles utmärkt att inte äta förrän vid lunch. Och helt plötsligt åt jag enligt 18:6 snarare än 16:8. Är det bra eller dåligt frågar man sig? Känslan av total kontroll och duktighet som infann sig, är den sund? Jag känner mig pigg och lätt i kroppen vilket är trevligt, men hittills inte mer än när jag går på lågkolhydratkost och äter som vanligt.

Med lite kännedom om kropp och knopp så vet man ju också att den som fastar ofta får en euforisk känsla efter ett tag.  Det kan vara kroppens sätt att boosta sig inför den ansträngning som krävs för att hitta mat. För stenåldersmänniskan började det ju bli kritiskt när ingen mat fanns, bäst att dra igång systemet ordentligt så att man kan ut och söka föda innan det är för sent. Egentligen en stressreaktion alltså. Är det bra? Jag vet inte. Men jag tror inte det är bra om man drar det för långt, om man hela tiden jagar efter den euforiska känslan. För efter ett tag kommer den förmodligen att klinga av, då krävs det ännu mera avhållsamhet, ännu mera kontroll, mer tid utan mat…

Jag har också upptäckt att det inte är farligt att vara lite hungrig. att det faktiskt går över efter en stund och då kan man tuffa på som vanligt. Jag tänker att hungern är lite som när man blir kissnödig. en påminnelse för kroppen att nu är det dags. Om man ignorerar signalen försvinner en för ett tag för att man ska kunna jobba på som vanligt utan störningar. Men sedan dyker den upp igen: ”Hallå, jag sa ju…”. Och så vidare. Efter ett tag blir signalerna starkare och starkare och tills slut går de inte att ignorera längre. Finurligt kropp vi har! Förr när jag blev hungrig fick jag nästan panik. Måste ha något! Fort! Men nu vet jag att det går över snart, det var bara en liten påminnelse. Det känns skönt. Här finns förstås återigen en risk. Hur blir det om man ignorerar hungersignalerna om och om igen? Pressar sig själv till ständigt nya nivåer? Då tror jag det finns en risk för att systemet ballar ur, blir helt kaiko. Tills slut vet man inte om man är hungrig eller mätt.

Nu sitter det säkert någon där ute och blir lite kokt på mig, som tycker att jag är negativ. För periodisk fasta kan ju vara bra också. Det är många som har blivit hjälpa till en bättre hälsa med hjälp av pf. De mår bra och använder pf på ett sunt sätt.  Javisst är det så och det är bara att gratulera dem! Men i en tid när pf höjs till skyarna på alla håll och 5:2-böckerna säljs som smör så behövs det också några varningens fingrar som sticker upp i luften. Och jag ser att det finns folk därute som inte mår så bra av detta. Så om jag kan hjälpa någon till ett sansat ätande och en bättre hälsa genom att vara en gnällkärring så är det det jag får vara.

Kram på er därute, var rädda om er!

 

Jag har också skrivit om periodisk fasta på Kostrådgivarnas sida häromdagen. Läs det inlägget här

vill du har mer fakta kring periodisk fasta, läs Jonas Bergqvists sammanfattning här

 

Nystart

Lämna en kommentar

När jag gick på semester i början av sommaren hade jag visioner. Jag skulle vara långledig, sex veckor, och föreställde mig allt jag skulle göra under min ledighet. Jag skulle gå långa promenader, läsa en massa utvecklande böcker, gå på loppisar och hitta fina möbler till mitt nya kontor. Jag skulle odla en massa spännande saker på balkongen som jag naturligtvis skulle inreda fint med lite nya mattor och sådant. Och så skulle jag blogga mycket och kanske leka lite mer med en bokidé jag har. Alltså skriva. Det skulle bli en toppensommar, med både vila, rörelse och personlig utveckling.

Hur gick det då? Ja, semestern började med att en stor kund började ringa om att våra avtal måste skrivas om. Det är ingen lätt procedur eftersom de är långa som bibeln och författade på två språk, varav jag inte förstår det ena. När de är klara ska de skrivas ut, skrivas på och skannas in, ett blad i taget. Sedan ska de mejlas till kunden samt skickas med papperspost till främmande land, vilken inbegriper ett besök på ett postkontor. Det här höll vi på att strula med hela min första semestervecka och kunden ringde varje dag och pratade avtal på sin brutna engelska på en knastrig telefonlinje. Inte så mycket vila alltså.

Sedan gick det bättre. Ja, i alla fall när det gällde bokläsandet. Jag är VÄLDIGT bra på att läsa böcker! Men så mycket utvecklande litteratur blev det inte, De böckerna hamnade på något konstigt sätt längst ner i bokhögen medan jag läste deckare och feel good-böcker där de får varandra på slutet.  Promenader blev det en del, men inte så värst många, det var ju så varmt. På balkongen blev det bara den vanliga petunian. Så många loppisar blev det inte. Och inte blev det skrivet något. Bloggen har legat nere precis hela semestern, som ni kanske märkt.

Så här blir det varje sommar. I början av semestern föreställer jag mig den totala harmonin jag ska känna samtidigt som jag gör det vackert omkring mig och utvecklar mig själv på diverse vis. Sen blir det liksom inte alls så. Inte så att det behöver bli dåligt, nej inte alls. I år har jag haft det jättehärligt, gjort trevliga saker och träffat trevliga släktingar och vänner. Men vår sommar innebär ofta en del åkande mellan olika trevliga ställen ,vilket gör att man inte riktigt rotar sig någonstans. Några dagar i vår egen lilla stuga. Sedan några dagar på ett släktställe i Bohuslän där vi träffar syskon och kusiner. Sedan några dagar på ett annat släktställe med ett gäng vänner för att fira makens 50-årsdag.  Sedan några dagar hemma. Och så stugan igen. Och på alla ställen är det jättetrevligt med god mat, sol och bad och trevliga människor. Man grillar och fixar och umgås på ett ganska intensivt sätt.

Jag tror att jag egentligen skulle vilja stanna längre på ett och samma ställe så att jag hinner landa. Men vad ska jag skippa av allt trevligt som händer? Svårt! Har en känsla av att man inte kommer att landa på riktigt förrän efter pensionen. Och som det ser ut idag så är det väl 20 år dit. Hmm.

Nu är jag i alla fall igång igen. Har börjat jobba igen och det känns helt OK. Jag läser dessutom min andra och sista termin på utbildningen till stressterapeut, vilket är superintressant. Jag känner att jag nog kommer att fokusera på stress i första hand och ha kostkunskaperna som ett komplement. Det är så mycket av vårt mående som hänger ihop med våra stressnivåer, bland annat hur vi äter, så det känns bra att börja i den änden. Dessutom är det så otroligt mycket tjafs kring kost som jag inte vill vara en del av. Folk vill bestämma hur andra ska äta och det skälls och bråkas om vad som är ”rätt”. Därför kommer jag framöver att skriva en del om stress på den här bloggen, det blir inte bara mat. Kanske ungefär 50-50 är bra, vi får se.  Jag har också blivit ombedd att ingå i gänget med fasta skribenter på Kostrådgivarnas hemsida, vilket känns hedrande och kul. Varannan söndag med start om en vecka kommer jag att finnas där och oftast kommer det att handla om stress. Klicka på Kostrådgivarikonen i högerkanten så kommer du till sidan.

Den stora hypen just nu inom kostsfären är periodisk fasta. Det vill säga att man fastar en del av dygnet eller några dagar i veckan. De flesta pratar om 5:2, dvs man fastar eller eller äter väldigt lite 2 dagar i veckan och äter som vanligt de andra dagarna. Själv provar jag just nu 16:8 vilket innebär att man fastar 16 timmar per dygn och äter som vanligt under 8 timmar. Jag återkommer snart med en rapport och mer info om periodisk fasta.

Zzmarrig pizza

1 kommentar

Jag har försökt ta semester nu i snart två veckor men det går sådär. Eftersom jag är egen företagare så kan jag inte bara stänga av utan måste vara tillgänglig, och i år har det varit mycket kunder som har hört av sig i juli och vill boka saker inför hösten. Roligt att få uppdrag förstås men också lite frustrerande eftersom jag, dumt nog, trodde att jag skulle få en lång semester i år. Det har varit en hektisk vår så det känns som om jag verkligen behöver vila. Jaja, jag har fyra veckor kvar så jag ska väl inte gnälla och förhoppningsvis lugnar det ner sig nu när fler går på semester.

Jag har varit lite matlagningstrött på sista tiden, har inte haft riktig energi och lust att laga mat och det har därför blivit mer färdigmat än jag vill erkänna. Maken tar sin del förstås men han jobbar mycket i Stockholm så då faller det mestadels på mig att fixa mat. 18-åringen lagar mat en gång i veckan men då tar han gärna genvägar som 18-åringar gör och använder halvfabrikat. Och jag har bestämt mig för att inte hacka utan uppmuntra all form av matlagning. Sen försöker jag smyga in lite samtal om rena råvaror och tillsatser när det passar. Jag hoppas att det går in, i alla fall något av det. Men jag är ju inget lysande exempel själv alla dagar, precis…  Lite av min trötthet när det gäller matlagning kommer sig nog också av att det är så mycket mat som går bort om barnen ska gilla det. Särskilt 18-åringen är väldigt kräsen. Ibland lagar jag det jag vill ändå, men då äter han inte vilket känns lite trist. Ibland går jag på hans linje men då tycker jag och maken att maten är rätt tråkig. Nå, nästa månad ska han flytta hemifrån och då kan vi laga mera fritt för 14-åringen är mer öppen för nymodigheter. Det är tråkigt att han försvinner, denna kloka och rara unge, och jag kommer att sakna honom, men just med tanke på matlagningen så känns det faktiskt bra. Nu kan vi ta ut svängarna lite mer.

Min ambition med den här semestern har varit att få lite ny energi när det gäller mat och att prova lite nya saker. Eftersom det har blivit lite si och så med ledigheten så har det gått sådär men några nya grejor har det blivit. Häromdagen provade jag att göra lågkolhydrat-pizza för första gången, någon jag tänkt göra länge. Jag hittade ett recept i Åse Falkman-Fredrikssons bok ”Viktminskning med LCHF”, en bok som jag verkligen gillar. Vare sig man är nöjd med sin vikt eller ej så är den full med smarriga recept som man kan testa, vi har varit nöjda med allt vi har provat. Så här såg receptet ut (klicka på bilden för att göra den större):

pizzarecept

 

Som ni ser så finns där två varianter på pizza-botten. Vi valde den med Keso, eftersom familjen inte är så förtjust i mandelmjöl. Som topping tog vi exakt det som föreslås i receptet förutom att vi bytte ut skinkan mot salami. Mitt bakplåtspapper var slut och eftersom degen är lite speciell och lätt fastnar (jag brukar göra en LCHF-toast med samma ingredienser så jag vet) så vågade jag inte lägga den direkt på plåten utan jag gick emot mina miljöprinciper och tog aluminiumfolie. Det gick sådär kan man säga, det fastnade ordentligt! Vi lyckades till slut skrapa av pizzan från folien och en del av bottnen gick förlorad. Men oj, vad gott det blev! På bilden nedan ser ni min bit. Det ser som vanligt inte så gott ut kanske (den vita mojan är smält mozzarella) men jag försäkrar, det var supergott. Det här gör vi om!

pizza

Dålig stämning

2 kommentarer

Jag tror inte någon har missat att det har stormat rejält i LCHF-kretsar den senaste veckan. Kanske har du inte heller missat att det var jag som åstadkom denna storm. Det var inte meningen, det kan jag försäkra, men det blev helt enkelt ett himla liv i kost-bloggosfären.

Det började med att jag skulle vara gästbloggare på Kostrådgivarnas sida för en dryg vecka sedan och jag skrev ett inlägg med det provocerande namnet ”Mat-sekten”. Jag ville lufta tankar som jag länge gått och burit på, men i min vanliga hialösa stil så skrev jag snabbt utan att fundera särskilt mycket på om någon kunde tänkas bli arg eller ledsen. Jag gillar en bra diskussion och tänkte att det skulle bli kul att ha en sådan. Det var helt klart fel tänkt, det blev ingen bra diskussion, det blev helt enkelt riktigt dålig stämning! Många blev arga och ledsna; med rätt eller orätt råder det delade meningar om. Ilskan spred sig från blogg till blogg och jag blev snabbt den mest avskydda personen på den här sidan ekvatorn. Det gick så småningom över i rena personangrepp och några började tolka in saker i min text som aldrig funnits där, ibland misstänkte jag att vissa helt enkelt inte läst texten utan de ville bara hålla med sina kompisar. Jag försökte bemöta kommentarerna men upplevde att folk bara blev argare och argare vad jag än sa; slaget var redan förlorat! Inte roligt, det kan jag försäkra! Jag är inte så kaxig som jag trodde uppenbarligen, för jag mådde verkligen skitdåligt. Efter ett tag blev jag tvungen att sluta läsa, jag blev helt enkelt så ledsen att jag inte klarade mer. Det låter kanske fegt, men de som själva har befunnit sig i ett sådant här ”drev” vet precis vad jag pratar om. Det är aldrig roligt att folk tycker illa om en, om de dessutom uttrycker det offentligt så är det riktigt jobbigt!

Läs inlägget här: http://www.kostradgivarna.se/2013/06/mat-sekten/

Igår skrev jag ett nytt inlägg och berättade lite om hur jag upplevt det hela. Än så länge har jag bara fått positiv feedback och sansade kommentarer som jag kunnat bemöta. Det känns skönt kan jag säga!

Läs det inlägget här: http://www.kostradgivarna.se/2013/07/eftertankar/

Jag medger gärna att jag uttryckte mig klumpigt, jag ville inte alls göra någon ledsen eller arg. Att provocera är inte min grej; jag är faktiskt en ganska vänlig figur, fråga mina vänner. Så, det jag EGENTLIGEN ville säga var att jag är oroligt för vart LCHF är på väg. Jag vill INTE fördöma någons sätt att äta eller leva, men det oroar mig när ätandet till slut omgärdas av så stränga regler att vissa slutar känna efter vad som är bra för en själv eftersom man är så rädd att ”göra fel”. Denna rädsla kan dessutom späs på när några (inte alla!) är kritiska mot allt som går utanför regelverket. Jag upplever att det är så inom LCHF på VISSA håll (inte överallt). Det är min upplevelse, andra upplever det annorlunda. När ätandet blir en matematik- eller fysiktenta så tycker jag att vi är på väg åt fel håll. Jag eftersträvar ett avslappnat förhållande till mat och en mat som är naturlig och artegen. Som Anna Hallén uttrycker det: ”Man ska äta för att leva, inte leva för att äta”. VILL man mäta eller väga så gärna för mig, jag ville bara att vi skulle stanna upp ett tag och reflektera. Vad håller vi på med? Är detta bra? Trivs alla? Lite självrannsakan då och då tycker jag är av godo, för alla. Varje seriös organisation/förening/riktning bör ägna sig åt det lite då och då. Och gudarna ska veta att jag rannsakat mig själv den sista veckan! Jag hoppas att fler vill göra mig sällskap, välkomna!

Hälsokväll med Mat & Miljö – Anna Hallén

Lämna en kommentar

Den 30 maj anordnade Mat & Miljö ännu en hälsokväll på St Gertrud i Malmö, denna gång med populära Anna Hallén som dragplåster. Anna höll en två timmars föreläsning om det som hon kallar Gnisselzonen, dvs. den zon man hamnar i när man inte mår bra men doktorn inte kan hitta något fel. Anna tog ett helhetsgrepp och pratade om både mat, stress och sömn på ett både sakligt och engagerande sätt. I pausen serverades god fika från LCHF-butikens nya café i Arlöv och man fick också möjlighet att köpa Annas böcker till specialpris. En riktigt intressant kväll med många aha-upplevelser. Missa inte Annas nya bok ”LCHF för varaktig viktminskning” som kommer ut i augusti. Den kan beställas redan nu på Bokus och ligger redan trea på Bokus-toppen. Inte dåligt för en bok som inte kommit ut än…!

Lite bilder från kvällen för de som inte kunde komma:

Här är värden (jag) som hälsar alla välkomna. (Nej, jag har inte fått gulsot, jag står mitt i projektljuset)

P1000711

Här är Anna i full gång med att trollbinda åhörarna:

P1000714

Och här är en stycken nöjd arrangör och en lika nöjd föreläsare efteråt!

P1000724

Nu gör vi ett sommaruppehåll när det gäller hälsokvällar men till hösten kör vi igen. Jag har mycket idéer om vad som kan hända. Kom gärna själv med förslag till föreläsare och/eller aktiviteter! Bloggen fortsätter under sommaren med ojämna mellanrum. Och så finns ju Mat & Miljös Faceboksida, följ mig gärna där!

Michael Hellström tog bilderna, tack för det, Micke!

Att umgås utan krav

1 kommentar

Jag har  funderat ett tag på hur man ska kunna umgås med folk på ett mera kravlöst sätt. Det kändes som om vi länge satt fast i par-middag-svängen, d.v.s. den sväng där man bjuder hem sina vänner i jämna par för att äta middag. Det ska vara tre-rätters middag med piffiga nya rätter, det ska vara välstädat, man ska ha snygga kläder och det ska pratas om den senaste renoveringen man gjort. Man städar och lagar mat hela dagen och när gästerna kommer så är man helt slut och orkar knappt umgås. Ja, jag överdriver lite nu, men det är bara för att få fram poängen. Jag har naturligtvis upplevt många jättetrevliga middagar med goda vänner, men jag kände ändå att det borde vara mer fokus på själva umgänget, samtalet, känslan. Och mindre fokus på prestation och uppvisning av hemmet och ens kok-konster. När jag började prata med maken om detta visade sig att han var helt på min linje. Sagt och gjort, vi ville hitta nya former att umgås på.

När vi började fundera så mindes vi de trevliga pubarna vi hade på studentnationen när vi pluggade. När vi bara samlades i vår lokal och tog en öl och snackade och turades om att sköta baren. Vi åt ingenting på dessa pubar, den enda mat som fanns var en dammig burk med pyttipanna som stod i baren för att blidka alkoholbyråkraterna. För man skulle ju servera mat för att få servera alkohol. Om någon faktiskt hade försökt beställa en portion pytt så tror jag den som stod i baren för tillfället hade blivit väldigt förvånad.

Vi ville försöka återskapa den avslappnade känslan från studentnationen fast lägga till lite enkel mat. Så då skapade vi ”Pub hos Eknes”. Så här går det till: En fredag ungefär varannan månad har vi ”pub” i vårt vardagsrum. Vi bjuder in ett begränsat antal gäster, (vi bjuder ungefär dubbelt så många som är lagom, för ungefär hälften brukar kunna komma) inte fler än att att alla ska få plats att sitta ner någonstans. Inbjudningarna sker på enklast möjliga vis, vi lägger upp det som ett event på Facebook. De som inte har Facebook mejlar vi till. Vi brukar bli ungefär 20 stycken, vissa ”stammisar” kommer i stort sett alltid, vissa kommer då och då. Vi ”öppnar” klockan sju, man kommer och går som man vill. På balkongen har vi ställt några lådor öl, vin och läsk/vatten och där tar man själv. Man prickar av på en lista vad man tar och betalar ett självkostnadspris när man går. I köket står det en gryta på spisen med t.ex. chili con carne, soppa eller goda korvar och där tar man sig mat, den bjuder vi på. Lite tillbehör som t.ex. sallad eller bröd blir det också förstås.

Vi har kört Pub hos Eknes i något år nu och det har verkligen blivit precis som vi ville. Det är avslappnat och roligt och vi sliter inte ut oss på förberedelser. Fokus är precis där det ska vara, på att hänga och ha trevligt med sina vänner. Extra roligt är att vi bjuder in folk som vi gillar från olika håll så det har skapats en del nya vänskapsband på Pub hos Eknes. Folk som aldrig har sett varandra förr sitter och löser världsproblem vid vårt köksbord, det är kul! Och på småtimmarna hamnar vi alltid i soffan med ”Paddofonen”, dvs I-Paden med Spotify igång. Vi skickar runt den och så turas man om att välja en låt, oftast utan att berätta vad det är så får de andra gissa. Ett demokratiskt sätt att välja musik och så får man höra en massa musik man kanske aldrig hade fått höra annars. De sista brukar vackla ut vid fyra-fem-tiden (efter att ha sagt: ”Jag ska bara välja EN låt till” ungefär fem gånger), det tycker jag är ett gott betyg.

Vårt nästa steg är att flytta vardagsrummet ut på krogen. Då behöver ju ingen förbereda något alls! Istället för att bjuda hem folk så säger man: Vi ses på puben X eller restaurangen Y på lördag! Det kan bli ett trevligt komplement till vår pub därhemma.

En annan tanke, som vi kombinerar med den ovanstående, är att bli mer spontana, allting behöver kanske inte planeras så noga i förväg. Vi har börjat så smått med att skapa en grupp på Facebook för de som brukar vara med på hemma-puben. Där skriver vi in så fort vi går ut och sätter på en pub och gärna vill ha sällskap. Det gör vi hyfsat ofta nuförtiden när barnen har blivit så stora så de struntar i var vi är. Vi gillar att hänga på pubar! Experimentet har just börjat, det ska bli kul att se om folk hakar på. Eller är det för mycket att begära i dessa stressade och planerade tider?

Är det kanske någon mer som har tankar om kravlöst umgänge? Dela gärna med er i så fall!

Hemmagjorda chokladglasspinnar

1 kommentar

Vill du anmäla dig till föreläsningen med Anna Hallén den 30 maj? Klicka här!

Uj, uj, uj, nu var det längesen jag skrev något! Det är likadant varje år, i maj jobbar jag så mycket att jag liksom missar våren. Och varje år så svär jag på att nästa år ska jag minsann inte jobba så mycket i maj, då ska jag ta det lugnare och njuta av varenda liten blomknopp och nykläckt ankunge. HAHAHAHA säger jag bara, i år har jag jobbat mer än någonsin. Det är ju så när man är egen företagare att man inte riktigt vågar lita på att pengarna räcker hela året om man inte tar alla uppdrag som kommer i ens väg. Så då passar jag på i april-maj och september-oktober som är mina högsäsongsmånader, och jobbar som en bäver på upptåttjack. I år går jag dessutom en (skratta inte nu) kurs i stresshantering, vilket ytterligare ökar på arbetsbördan. Jag ska ju inte bara sätta av tre dagar i månaden att sitta på kurs, jag ska ju dessutom göra hemarbete och plugga inemellan. Puh!

Nu tror jag emellertid att det har lugnat sig lite grand, nu börjar det mer likna en normal heltidstjänst. Denna helgen har jag varit helt ledig och bara gjort sådant som känts kul och avkopplande. Skönt är bara förnamnet! Igår gick jag på vintagemässa vilket var jätteroligt; massor med fina gamla kläder och prylar. I morse kändes det som om det skulle vara roligt att testa att göra chokladglasspinnar så då gjorde jag det. Och de blev supergoda! Jag lånade sonens glasspinneformar som han fått i present någon gång för 100 år sedan och aldrig använt, kartongen var fortfarande inte öppnad, men nu var det dags. Jag hade tänkt använda ett gammalt recept som jag använt innan, men jag kunde inte hitta det, så jag googlade efter ett nytt. Det innehöll Stevia, men eftersom jag är lite skeptisk mot alla sötningsmedel, även de s.k. naturliga, och hellre sötar på ett sätt som jag uppfattar som naturligt, så valde jag honung istället. Jag tror att t.ex. en banan också hade gjort ett bra jobb här, men någon sådan hade jag inte till hands.

Så här blev receptet:

4 dl vispgrädde
4 äggulor
1 tsk vaniljpulver (obs, inte vaniljsocker)
3 tsk kakao
Ca 1 matsked honung (jag tog lite i taget och smakade av och ungefär där blev det lagom tyckte jag, men det är ju en smaksak)
(I originalreceptet stod det alltså 1,5 krm stevia istället för honung)
Gör så här:
Vispa grädden och rör i äggulor, vaniljpulver och kakao. Håll i honung lite i taget och smaka av så att det blir lagom sött. Peta ner i glassformar eller häll i en form och frys. Om du använder en form så är det smart att lägga plastfolie i botten som får hänga över kanterna. När du sedan ska servera glassen så kan du ställa formen hastigt i lite varmt vatten och sedan elegant lyfta ur glassen ur formen. Vi brukar lägga den på en skärbräda och skära med en supervass kniv, eftersom somliga av oss vill ha riktigt hårdfryst glass (jag säger inte vem som vill ha den hårda, frasiga, härliga glassen och vilka som vill ha den mjuka, sunkiga, äckliga glassen).
Resultatet blev den godaste chokladglassen hittills! Kanske inte helt i klass med Ben & Jerrys men vi närmar oss, vi närmar oss! Den här var riktigt mumsig och för att ytterligare lyxa till den så provade vi att doppa den i 70-procentig mörk choklad och låta det stelna innan vi åt. Ännu godare för oss chocomaner! Vi provade också att doppa den i lakritspulver, inte dumt alls. En annan variant kan ju vara att rulla den i hackade nötter, men inte på mors dag inte. Då ska det vara choklad med choklad på! Yummi!
Så här såg de ut (nä, vi kunde inte hålla oss utan var tvungna att ta en tugga innan fotot togs.). En naturell och en doppad i mörk choklad. Kanske inte så vackert men gottgottigottgott!
glasspinnar