Nu har det gått några dagar sedan jag skrev. Jag tänker varje dag att jag ska skriva något på bloggen och går och formulerar bra (?) grejor i huvudet men så kommer livet i mellan på något vis och så skjuter jag upp det till nästa dag. Och så kommer nästa dag och jag ska bara… Igen!

Denna veckan har mina ungar sportlov och ligger i sängen halva dagarna, vilket inte gör det lättare att vara sådär energisk och kreativ som man vill vara. Slöhet smittar av sig på något sätt och jag vill helst ligga i sängen med en bra bok. I måndags gjorde jag faktiskt just det, låg i sängen nästan hela dagen med en bok. Jag hade inga möten inbokade, det regnade och jag var lite trött och seg. Jag orkade inte masa mig upp förrän det var dags att gå på massage på eftermiddagen… Vilken härlig dag jag hade! Och eftersom jag jobbat de två föregående helgerna så tyckte jag att jag var värd en extralång helg denna veckan. (Varför jag nu måste säga det, det är som om man inte får ta ledigt utan att ”förtjäna” det först.)

Idag tänkte jag skriva något regler och hur man ”borde” äta. Jag har noterat rätt ofta på sistone att när jag eller någon annan lägger in en matbild på Facebook eller bloggar för att visa vad vi ätit så blir det ofta synpunkter. Typ ”Äter du verkligen sådant?” ”Är det där verkligen LCHF?” Eller ”Det hade varit bättre om du tagit X istället för Y”. Ofta sagt i ren välmening förstås, men det får mig ändå att fundera över vårt behov att placera oss själva eller andra i fack. När jag läser bloggar om lågkolhydratkost och ser vilka diskussioner som förs så kan jag bli lite förskräckt över att många är så stränga, mot andra eller mot sig själva. Det är som om man gått med i någon klubb, eller rentav sekt, vars regler man måste följa, annars är man mindre värd och borde uteslutas. En ganska skön känsla kanske, som skapar trygghet; vi är alla med i samma klubb, vi hör ihop och vi vet vad som gäller.

Själv tror jag inte att det finns någon kosthållning som passar alla. Jag tror stenhårt på att de flesta människor skulle må bättre om de  minskade på socker, gluten och stärkelse i sin kost. Men jag tror också på att vi alla är olika och fungerar olika vilket gör att vi reagerar olika på samma mat. En del kan gladeligen äta bröd och pasta var och varannan dag och mår fint. De är pigga, glada och smala (de jäklarna!). Andra, som jag, mår bäst utan men kan göra undantag ibland utan att det får några konsekvenser. Och en grupp måste avstå helt för att inte få stora hälso- eller viktproblem. Samma sak gäller för frukt och rotsaker. En del kan äta mycket, en del lite och en del bör avstå eftersom det kan ge viktuppgång eller trigga ett sötsug. Det beror på hur vår kropp funkar, hur vår hjärna funkar, hur mycket vi rör oss, hur vårt liv ser ut i övrigt m.m. Så jag är ledsen, gott folk, det finns inget svart eller vitt!

Mat betyder ju dessutom olika för olika människor. För några är det rätt och slätt mat, en källa till näring och energi som håller dem igång. Inga konstigheter. För andra är det tröst, trygghet, eller kanske något uppiggande som kan ge kickar som är svåra att vara utan. Och så har vi hela vårt hormonsystem inkopplat på ett komplext sätt som gör det hela svårt att förstå och överblicka för en vanlig dödlig. Du måste helt enkelt prova dig fram tills du hittar en kosthållning som gör att just du mår ditt bästa. Och en del kan behöva hjälp i form av terapi för att komma tillrätta med sitt osunda förhållande till mat.

Utifrån detta tycker jag det är helt obegripligt hur vissa kan påstå att vi alla borde äta likadant. Och det gäller faktiskt alla läger: Från de som säger att det bara handlar om kalorier och att det är energi in och energi ut. Som om vi vore maskiner som funkar likadant allihop. Till de stränga LCHF-arna som samfällt buar ut den stackare som erkänner att han ätit ett äpple.

Utifrån detta funderar jag på min roll som kostrådgivare. En del i mitt skrå verkar känna ett behov av att upplysa de som inte vill upplysas, omvända folk som inte vill omvändas. Så ser inte jag det. Jag har aldrig synpunkter på vad folk äter om de inte uttryckligen bett mig om det. Folk som kommer till mig gör det för att de inte mår bra eller för att de vill gå ner i vikt. Då hjälper jag gärna till. Annars lägger jag mig inte i. Visst kan jag se folk på stan som har uppenbara hälsoproblem och tänka: ”Åh, om jag fick hjälpa dig!”. Men det stannar vid tanken. Man kan inte göra revolution åt andra och man kan inte omvända de som inte vill. Jag berättar gärna om hur bra jag mår för de som vill lyssna. Jag vill ju dela med mig så att fler kan få må så här bra. Men jag tjatar inte och jag dömer inte. Och det finns en del människor, hör och häpna, som är nöjda och glada fastän de inte äter lågkolhydratkost. Eller fast de inte är strikta LCHF:are. Då är det bara att gratulera!

Däremot bråkar jag gärna med vårdinstanser som inte har kunskap eller vilja nog nog att hjälpa dem som faktiskt har kommit för att få hjälp. Det gör mig galen att tänka på t.ex. diabetiker som får fel råd och därmed inte kan leva ett så bra liv som faktiskt är möjligt. Och jag skäller gärna på skolor som serverar stärkelserik mat med lättmargarin och lättmjölk så att barnen blir trötta och hungriga och inte orkar prestera. Då handlar det inte längre om vars och ens personliga val utan om att de som borde vara till stöd och hjälp inte tar sitt ansvar. För att de inte förstår bättre, för att de inte hängt med eller för att de helt enkelt inte vill lyssna. Då är det vårt förbannade ansvar att reagera! Tänk om fler kunde lägga kraft på det istället för att förfasa sig över hur enskilda människor väljer att leva sitt liv. Då kunde vi verkligen göra nytta!