På utbildning hos Anna!

Lämna en kommentar

Vill du anmäla dig till föreläsningen med Anna Hallén den 30 maj? Det kan du göra här!

I helgen var jag på vidareutbildning hos kostrådgivaren, författaren och utbildaren Anna Hallén. Lite typiskt att den första riktigt fina och varma helgen för i år så sitter jag i en källare hos Anna i två dagar! Men det var det definitivt värt för det var otroligt intressant. Första dagen handlade om ”energibarn” d.v.s. barn med s.k. kallade bokstavsdiagnoser eller NPF om man ska uttrycka sig mer seriöst. Anna har själv ADHD och kunde förmedla till oss hur ett barn i den situationen kan känna sig och hur svårt det är för dem att tolka den verklighet som de flesta av oss ser som självklar. Sedan handlade det förstås mycket om vad som är bra mat för dessa barn och även de vuxna. Många föräldrar till barn med NPF har fått otroligt fina resultat genom att ta bort socker, gluten och mjölk ur deras kost. Se till exempel en aspbergermammas erfarenheter här: http://aspergermamma.blogspot.se/2013/03/tema-kost-hur-lyckas-man-med-en.html. Eller läs  boken ”Kärnfrisk familj” av Ninka-Bernadette Mauritson. Anna själv har ju också skrivit boken ”Energibarn” som är väl värd att läsa.

Dag två handlade om övervikt och här pratade Anna förstås om kost för viktminskning men också om hur viktigt det är att inte bara titta på kosten utan på allt annat som finns runtomkring i livet; stress, sömn, relationer o.s.v. Ett mycket intressant avsnitt handlade om hormoner och signalsubstanser och hur de påverkar vårt ätande och vårt sötsug på olika sätt. Ett mycket spännande område som jag känner att jag vill fördjupa mig mer i. Jag ser verkligen fram emot hormonkursen jag ska gå en helg i höst hos kostrådgivaren och hormonexperten Therese Renåker. Och jag ser också fram emot Annas nya bok om varaktig viktminskning som kommer i höst. Om man är kvinna och intresserad av hormoner så kan man läsa boken ”Kaos i kvinnohjärnan” av Mia Lundin som handlar om hur man på ett naturligt sätt kan hjälpa kroppen att balansera sina hormoner. Den ligger här hemma och väntar på mig; jag har köpt den men inte hunnit läsa, och många säger att den är fantastiskt bra.

Efter den här helgen känner jag mig ännu gladare för att jag har börjat på min utbildning till stressterapeut. Det står mer och mer klart för mig hur intimt kost och stress hänger samman och hur vårt ibland felaktiga ätande ofta är stressrelaterat. Anna knöt ihop detta på ett mycket bra sätt, tycker jag. Hon gav oss också lite försmak på vad hon ska prata om i Malmö den 30 maj, nämligen Gnisselzonen. Dvs den zon man hamnar i när man mår dåligt men ingen läkare kan hitta något fel på en. Ofta är åkommorna relaterade till felaktig kost och/eller olika former av stress, och övervikt är förstås vanligt i dessa sammanhang.  Har du inte anmält dig till denna spännande föreläsning så kan du göra det här!

Hälsokväll med Mat & Miljö – Anna Hallén!

4 kommentarer

Föreläsningskvällen med Ann Fernholm och Gunilla Eldh blev en succé och jag har fått många positiva kommentarer, vilket fick mig sugen att fortsätta. Sagt och gjort – nu startar jag ”Hälsokvällar med Mat & Miljö”! Det blir olika intressanta och duktiga föreläsare, schysst fika och möjlighet att prova och/eller köpa bra produkter i pausen. Jag tror att ni kommer att gilla detta lika mycket som jag!

Först ut är den duktiga, kreativa och sprudlande Anna Hallén. Hon är kostrådgivare, föreläsare och författare med många bollar i luften. Ni som hört Anna vet att det finns inga sätt att stoppa henne, det är bara att luta sig tillbaka och njuta av kunskapen och inspirationen som hon delar med sig av. Nu har hon tagit fram en ny föreläsning som heter ”Gnisselzonen” och som handlar om vad man gör när man inte mår riktigt bra men ingen hittar några fel.  Förutom Anna så kommer LCHF-butiken på besök. De är på gång att starta café i Arlöv utanför Malmö och under Hälsokvällen kommer de att servera lågkolhydratfika och sälja några av sina produkter.

Den 30 maj är det dags, kl 18.30-21 på Sankt Gertrud i Malmö. Missa det inte!

Inbjudan med mer info: Inbjudan från Mat och Miljö – Anna Hallén

Så här anmäler du dig

Riktigt god lasagne med lågkolhydratpasta

4 kommentarer

Idag skiner solen och de har lovat värme dessutom. Väldigt skönt och inte en dag för tidigt efter detta skämt till vår! Jag har dessutom blivit otroligt pigg igen efter att ha haft en liten dipp i energin efter påsk. Förmodligen för att det blev en del godis och andra snabba kolhydrater under påsken. Jul och påsk är undantagshelger för mig, då släpper jag mig själv lös och äter marsipan och andra godsaker. Sen tar det någon vecka innan jag är på rätt spår igen, men då känns det skillnad i kroppen vill jag lova. Nu har lågkolhydratkosten gjort mig så pigg att jag nästan är speedad och jag känner mig lätt och stark i kroppen. Tillbaks på banan alltså. Gött!

Den nya energin har också gett mig mer ork och lust att prova nya maträtter igen. Det känns bra efter en period när jag undrade varför det inte finns matpiller man kan ta så man slipper laga middag.  Eftersom det dessutom varit otroligt mycket att göra på jobbet för både mig och maken så har det blivit mer färdigmat än jag vill tänka på. Stackars barn, vilka föräldrar! Nå, nu är det bot och bättring som gäller och häromdagen fick jag lust att att prova lasagne med lågkolhydratpasta. Jag älskar lasagne och vill gärna äta det ofta och nu blev jag verkligen glad när detta receptet visade sig vara väl så gott som den gamla pastalasagnen. Lasagneplattorna gjorde jag av den LCHF-pasta som jag har testat innan (recept här) och det blev otroligt lätt att skära till plattor i exakt den storlek man vill ha dem, eftersom pastan är mjuk. Dessutom behöver lasagnen inte stå så länge i ugnen. Sen gör man köttfärssås på ca 500 köttfärs, 1 burk krossad tomat, 1 hackad lök, vitlök om man vill, 1 buljongtärning, en skvätt grädde och kryddor. Ostsåsen gör man på 3 dl grädde som får reducera lite och sedan blandar man i ca 2 dl riven ost, stark eller svag beroende på vad man gillar, och lite salt och peppar.

Varva köttfärs, plattor och ostsås två gånger, strö sedan över riven ost, t.ex. mozzarella eller annan ost som man gillar. Grädda i ugnen på 225 grader tills den fått fin färg, ca 20 minuter.  Servera med en krispig och fräsch sallad. Voila, supergott!

lasagne

Ni får ha i minnet att den här bloggaren är en usel fotograf, jag tar bara snapshots med min mobil. Tänk er alltså att maten ser 100 gånger godare ut i verkligheten än vad den gör på den här bloggen!

Nu ska jag sätta mig på balkongen med en bra bok och lapa lite sol. Sköönt!

Populär föreläsningskväll

Lämna en kommentar

Föreläsningskvällen med vetenskapsjournalisterna och författarna Ann Fernholm och Gunilla Eldh  i torsdags blev en succé. Salen var fullsatt till sista stol (stackars maken fick stå) och alla följde intresserat de två föreläsningarna. För er som missade det hela kommer här lite bilder. Så här såg det ut när jag hälsade alla välkomna:

IMG_1734

Den först talaren var Ann Fernholm som skrivit boken ”Ett sötare blod”. Hon pratade om vad ett högt blodsocker kan göra med våra kroppar och hur många sjukdomar som är kopplade till detta.

IMG_1740

 

Sedan var det paus. Här fick de som ville testa sitt blodsocker och köerna blev långa av intresserade deltagare som ville veta hur de låg till. Sedan fick de fika och här kunde man välja på en mugg med nötter och mörk choklad eller en mugg med geléhjärtan. Tanken var att vi skulle testa blodsockret igen efter en halvtimme och jämföra värdena på de som ätit godis och de som ätit nötter och choklad. I pausen kunde man även köpa Anns och Gunillas böcker till förlagspris och det blev också mäkta poppis. Jag hade med mig två gigantiska kartonger med böcker och på slutet fanns det bara 7 ynka böcker kvar. Här ser ni fikabordet innan gästerna gick lös på det:

fika

Efter pausen fortsatte Ann en halvtimme till och sedan blev det paus för den andra blodsockermätningen. Som väntat fick godisätarna MYCKET högre blodsocker än nöt- och chokladätarna. Sedan blev det Gunilla Eldhs tur och hon pratade om belöningssystemet i vår hjärna och hur vi kan motstå frestelser genom att äta rätt från början så att suget inte uppstår.

IMG_1744

 

Och här ser ni en stycken nöjd arrangör med föreläsarna efteråt! Det här gör vi garanterat om med nya spännande föreläsare. Faktiskt är en riktigt bra föreläsare på gång och vi siktar på slutet av maj. En inbjudan kommer inom kort, så håll utkik!

Tack till Micke Hellström som tog bilderna!

IMG_1748

Stress och gratäng

3 kommentarer

Vill du anmäla dig till föreläsningskvällen med Ann Fernholm och Gunilla Eldh den 11 april?  Klicka här

Jag har varit extremt dålig på att blogga på sistone på grund av hård arbetsbelastning i företaget. Det blir ju gärna så med eget företag att man tar allt som dyker upp eftersom man inte vet hur det blir längre fram. Och då kan det ibland bli en smått omänsklig arbetsbörda. De senaste veckorna har jag ärligt talat inte mått helt bra och eftersom jag redan har en ”nära väggen”-upplevelse bakom mig som resulterade i byte av jobb och 2,5 års terapi så känner jag igen tecknen:. Värk i bröstet, yrsel, minnesluckor, irritation, bland annat. Nu har det emellertid lugnat ner sig och jag mår mycket bättre. Det var en nyttig tankeställare! Jag får nog inse att jag inte bara kan stoppa in allt som dyker upp i almanackan utan att jag faktiskt måste ha is i magen och säga nej när det börjar hopa sig. Man måste ju ha luft i almanackan också så att man hinner pusta, särskilt med ett jobb som mitt, där det mesta jag gör handlar om att ställa sig framför en grupp, prestera och bli bedömd. Eftersom jag har väldigt höga krav på mina egna prestationer så blir det mycket psykiskt stress emellanåt och efter en utbildning eller en krävande studietur är jag ofta helt slut. Då krävs det vila och sedan är jag på G igen. Ställtid, Johanna, ställtid! Det ironiska är att en del av stressen denna gång kom sig av att jag har börjat på en stressterapeututbildning och måste avsätta tid att plugga till den också… 🙂

Matlagning har i detta läget inte blivit särskilt högt prioriterat och eftersom maken också har haft mycket omkring sig så har det blivit en hel del halvfabrikat och hämtmat. Känns ju inte helt bra, särskilt inte att ge till barnen, men ibland är det bara så det är. Hade jag ställt krav på mig själv att laga allt från grunden de sista två veckorna så tror jag att jag hade rasat ihop. Det som retar mig är att de flesta halvfabrikatsrätter är så dåliga; fulla med tillsatser och billiga, dåliga oljor. Borde det inte finnas vettiga alternativ för oss som inte hinner eller orkar emellanåt? Hallå! Samma med hämtmaten, det mesta (som inte kostar skjortan) är skräp. Varför finns det inte ”hål i väggen” här och där i stan, där stressade familjer kan hämta god, enkel och näringsrik mat för en billig peng, lagade av någon annan och som man bara kan värma?

Nå, häromdagen fick jag i alla fall en smula energi över och beslutade mig för att testa Åse Falkman Fredrikssons rättikagratäng som verkade urgod. Rättika är en rotfrukt som är mindre kolhydratrik än potatis och för mig som älskar potatisgratäng så kändes det spännande att prova. Receptet har jag hämtat från Åses blogg som finns på http://www.56kilo.se  och det ser ut så här:

Krämig vitlöksdoftande rättikagratäng

6-8 portioner

1,2 kilo skalad skivad rättika
5 dl grädde
3 stora hackade vitlöksklyftor
1 burk ekologisk vitlöksost (Castello)
2 tsk salt
2 krm svartpeppar
1 gul skivad lök

Koka upp rättika med grädde, vitlök, ost och salt & peppar. Låt sjuda i ca 10 minuter innan den skivade löken åker i. Låt koka 5 minuter till.
Häll upp i form och fördela lagrad, riven ost ovanpå.
Sätt in i nedre delen av ugn på 175 grader i 1,5 timme – lägg eventuellt lite aluminiumfolie ovanpå när den fått tillräckligt med färg.

Jag bestämde mig för att servera den till helstekt fläskytterfilé och en sallad. Den var otroligt ”såsig” när jag ställde in den i ugnen så jag gjorde ingen sås, men det ångrade jag sedan för vätskan kokade in i gratängen. Den blev krämig ändå, och köttet var mört och fint (jag helstekte det i en stekpanna med lock) men en sås till hade inte skadat!

Barnen gillade den inte, men det hade vi inte heller väntat oss, de gillar inte potatisgratäng heller. Både maken och jag tyckte dock att den var riktigt god. Jag tycker nog fortfarande att potatisgratäng är liite godare, men maken tyckte det var precis lika gott. Det här kommer vi definitivt att göra igen!

rattika

Bråda tider

5 kommentarer

Vill du anmäla dig till föreläsningen med Ann Fernholm och Gunilla Eldh den 11 april? Det gör du här: (Pdf-fil. obs, två sidor!) Inbjudan_forelasningskvall

Det var länge sedan jag skrev på bloggen, vilket kan skyllas på förkylning och väldigt mycket att göra på jobbet. Jag arbetar som miljökonsult när jag inte är kostrådgivare och det har varit ovanligt mycket att miljökonsulta om denna vårvinter. Jag har vant mig vid att ta det lite lugnt mellan januari och april för att sedan gasa på och jobba övertid under våren och försommaren och hösten, men i år är ingenting sig likt. Flera kunder vill köra miljöutbildningar och massor med folk vill komma på studiebesök till hållbara Malmö och titta på olika miljöprojekt. Sen har jag också flera kostföreläsningar att förbereda. Roligt men lite jobbigt när det blir mycket på en gång! Jag hoppas att det innebär att försommaren blir lite lugnare än vanligt för jag orkar inte köra detta tempot hela året. Då blir det till att ställa mig på bromsen och säga nej till en del uppdrag. Väldigt svårt när man är egen företagare, för man vet ju aldrig hur det blir framöver…

Förra gången skrev jag om hur man gärna äter kassa grejer när man är sjuk och jag märker under stressiga perioder att det gärna spårar ur då också om man inte är uppmärksam. Dels för att man inte hinner fixa något vettigt utan ofta måste äta ”on the fly”. Dels för att man gärna skapar lugn och trygghet i kroppen i en stressad situation genom att äta något fast man inte är hungrig.  Är man trött kan det också vara ett sätt att pigga upp sig att tugga på något sött. Vi är förstås olika här, en del känner inte igen detta alls medan andra nickar instämmande och säger: ”Jajamensan” så  fort det kör ihop sig så blir jag sugen på rostemackor med sylt”. Eller dajm. Eller vad det nu kan vara. Tricket är förstås att försöka stanna upp och känna efter: Är jag hungrig eller bara sugen? Är du osäker så ät något protein- eller fettrikt som t.ex. ett kokt ägg. Försvinner känslan av att vilja ha något så var du hungrig och har nu åtgärdat detta på ett bra sätt. Finns känslan kvar, ja då är det sug det handlar om och då vill man oftast ha snabba kolhydrater. Äter du sådana så försvinner kanske suget men bara tillfälligt, sedan kommer det tillbaka och ofta med ökad styrka. Försök istället att stanna upp och vara i känslan. Känn efter hur det känns och fundera på vad suget kan bottna i. Finns det något annat sätt att trösta och lugna kroppen? Ett varmt bad? Massage? Ligga en stund på spikmattan? Ta en lugn promenad? Eller behöver du kanske gå och lägga dig och sova? Är du ofta stressad måste du förstås fundera på hur du lever och på vad du kan ändra i ditt liv.

När man som jag jobbar med att ta hand om studiegrupper av olika slag så uppkommer det problem när man ska äta med dem, vilket jag ibland gör. Lunch eller middag är inga problem, jag brukar bara strunta i att äta potatisen eller pastan utan att göra något väsen av det. Ofta får man så stora portioner på restaurangerna att jag blir mätt ändå. Värre är det med fikorna. Om vi hade varit ett gäng jämbördiga kompisar så hade jag bara struntat i bullen eller kanske ersatt den med en bit mörk choklad eller nötter. Men nu är jag utbildare eller guide och det här är mina kunder. Då blir det genast lite annorlunda. Jag märker att särskilt kvinnor blir lite provocerade om jag inte tar någon bulle eller kaka. Eller så får de dåligt samvete för att de själva äter bulle, vilket jag naturligtvis inte har några synpunkter på. (Det är deras val och jag vet ju ingenting om hur de äter i vanliga fall eller vad de mår bra av.) Och att provocera sina kunder och ge dem dåligt samvete är ju inget man vill. Alltså äter jag bullen. Eller kakan. Oftast gör det ingenting för det är inte så ofta som jag fikar med kunderna. För det mesta är det lunch det handlar om. Och jag tål lite undantag. Men denna veckan har jag haft fyra heldagar i rad med olika kunder, vilket innebär fyra eftermiddagsfikor med bulle, kaka, chokladbiskvi och muffin. Hmm, inte så bra. Jag funderar på att börja ställa krav på lågkolhydratfikor på caféerna. Det har inte känts lönt tidigare, men nu är kanske tiden mogen?

Vad man borde äta när man är sjuk…

4 kommentarer

Först av allt, missa inte att anmäla dig till föreläsningskvällen med Ann Fernholm och Gunilla Eldh. Inbjudan hittar du här:

Inbjudan_forelasningskvall (Obs pdf-fil, två sidor)

 

Idag tänkte jag skriva om mat när man är sjuk. Men om du väntar dig ett käckt inlägg om alla nyttigheter man kan äta för att bli frisk så blir du nog besviken.

Nu har jag varit förkyld i nästan två veckor. Otroligt retligt att bli sjuk denna gången eftersom jag bara någon vecka innan hade trumpetat ut på Facebook att jag minsann aldrig blir sjuk sedan jag gick över till lågkolhydratkost. En byfåne hade fattat att det var dumt att säga sådär, man får helt enkelt inte utmana ödet på det där sättet. Men jag gjorde det! Jag hade inte ens vett att ta i trä… Jag antar att jag blev lite övermodig när jag såg folk falla som käglor runt omkring mig medan jag bara traskade på, pigg och kry. Nåja…

Det började på sedvanligt sätt med huvudvärk, halsont och feber och efter några dagar så kom snuvan och hostan som ett brev på posten. Jag fick ställa in kundmöten och till och med min älskade taktila massage som jag går på var 14:e dag. Och då är det illa! Efter några dagar var jag tvungen att masa mig upp eftersom jag skulle börja på en ny kurs. Denna gång skulle jag dock inte hålla kursen utan jag skulle vara elev. Jag har nämligen bestämt mig för att bygga på min kostrådgivarutbildning med en utbildning till stressterapeut. Det känns som dessa två områden ofta hänger intimt samman; äter man fel så är ofta stress närvarande i ens liv och vill man gå ner i vikt är det väldigt svårt om man samtidigt stressar. Alltså kändes denna kursen klockren och som något jag absolut inte ville missa, sjuk eller ej. Visst, den ska pågå i ett helt år, tre dagar i månaden, men man vill ju ändå inte utebli om man inte måste, direkt billigt är det ju inte heller. Alltså stoppade jag i mig diverse medikamenter och gick dit och försökte verka smart (gick sådär). Och så fort det var slut för dagen gick jag hem och rasade i säng. Där låg jag sen och huttrade tills det var dags att gå på kurs igen nästa dag. Inge kul…

Maten, ja. Det förefaller helt naturligt att äta riktigt nyttig mat när man är sjuk. Jag menar, kroppen behöver ju all hjälp den kan få att kurera sig. Här borde man boosta med vitaminer och mineraler och allt man kan komma på som gör en starkare och piggare. Vad gör jag? Jag som är utbildad kostrådgivare och därmed borde veta exakt vad som skulle göra mest nytta? Jag äter Ben & Jerrys chokladkakeglass! Och rostebröd. Helst skulle jag ha velat dricka jordgubbssaft men det hade vi ingen så det blev läsk. När glassen var slut skickade jag ner maken till jourbutiken att köpa mer. Fast jag borde veta bättre.

Det är något med att vara sjuk som skickar mig bakåt i en tidsmaskin till ungefär 10 års ålder. Då kom mamma med glass (fast Ben & Jerrys fanns inte då, såvitt jag vet, så det var väl Ambrix tresmak eller något annat vedervärdigt) och rostebröd. Och ett jätteglas med jordgubbssaft med klirrande isbitar i. Och så fluffade hon kudden och strök en över pannan med en sval mammahand. Min mamma är fortfarande i livet och är pigg och kry och hon bor inte så långt härifrån. Jag är säker på att om jag lyfte luren så skulle hon komma sättande med   mammahanden, beredd att stryka panna och fluffa kudde. Men det kan jag faktiskt inte riktigt med, jag ÄR ju inte 10 år längre. Och att smitta en 82-åring känns mer än lovligt själviskt. Så jag nöjer  mig med tillbehören; glassen, den söta drickan och rostebrödet. Fast jag vet att det inte hjälper utan snarare stjälper mina ansträngningar att bli frisk. Men det är något helt oemotståndligt med att få bli 10 år igen, att bara ge upp, sjunka ner och inte behöva prestera ett enda jota eftersom man ju är så sjuk och synd om. Och man vet ju att det gäller att passa på; så fort man mår lite bättre så är Luther där och sparkar på en och säger: ”Upp ditt lata skrälle, där kan du inte ligga. Ut och gör lite nytta!”

Nu är jag på benen igen, febern är borta, likaså halsondan. Lite snuvig och hostig är jag men det kan jag leva med. Men huvudvärken och tröttheten! Ajajaj, inte kul! Nu vet jag ju att varken tröttheten eller värken i huvudet beror på förkylningen. Nej, det är mitt straff för glassen och rostebrödet. Och allt annat mög med snabba kolhydrater i som jag satt i mig den sista tiden. För så fort jag är på benen så åker glassen ut och lågkolhydratkosten kommer in igen. Och när min kropp ställer om till fettförbränning istället för kolhydratförbränning, då blir det jobbigt några dagar. Som tur är så vet jag precis hur det blir: lagom till fredag så säger det katjing: huvudvärken, försvinner, tröttheten försvinner och jag blir så pigg att någon får hålla i mig. Lågkolhydratkost ftw! Tills nästa gång jag blir sjuk alltså…

 

Föreläsningskväll med Ann Fernholm och Gunilla Eldh! Missa inte!

7 kommentarer

Efter att ha läst böckerna ”Ett sötare blod” och ”Hjärnkoll på vikten/Hjärnkoll på maten” är det ett sant nöje för mig att få meddela att jag nu lyckats få hit författarna på på ett besök. Missa inte vår föreläsningskväll med Ann Fernholm och Gunilla Eldh den 11 april på St Gertrud i Malmö! Du får två intressanta och spännande föreläsningar och i pausen får du fika, möjlighet att mäta ditt blodsocker och också möjlighet att köpa Anns och Gunillas böcker till specialpris. Självklart signerade om du vill. Klicka på länken nedan för att komma till inbjudan. Välkommen!

Inbjudan

 

 

 

Hur får man barnen att äta vettigt?

Lämna en kommentar

Häromdagen var det en  frustrerad mamma som gjorde ett inlägg i en Facebook-grupp för kostrådgivare som jag är med i. Hon kunde inte få sina barn att äta lågkolhydratkost, de ville hellre ha mackor och pasta och bullar. Hon var ledsen och kände sig som en dålig förälder. Till min förvåning fick hon svar av en hel hög med duktiga kostrådgivare som sa samma sak; trots sin framgång i yrkeslivet med att hjälpa folk att få ett bättre och piggare liv så kunde de inte få kosthållningen att fungera på hemmaplan. De kände sig alla som elaka tjatmonster som med lock och pock, ofta förgäves, försökte intressera barnen för alternativ som skulle kunna ge dem en bra grund att stå på. Vad gör man?

Många av de som gjorde inlägg i diskussionen upplevde att en stor del av problemet låg i den mathållning som barnen hade i skolan och på dagis. Om man hela dagarna matas med socker- och stärkelserik föda och får smak för detta så är det inte så konstigt att man tycker att det mindre söta som serveras hemma känns tråkigt. En sak vet alla som börjat med lågkolhydratkost; i början saknar man den söta smaken som man levt med så länge, men det går fort över. När man inte längre har den på tungan jämt och ständigt försvinner suget och man börjar tycka att söta mackor och bullar inte är gott längre. Dessutom vaknar smaklökarna till liv och man börjar kunna känna nya smaker och uppskatta dem. Men barnen på dagis eller i skolan får inte chansen att uppleva detta, de matas ständigt med snabba kolhydrater i pasta, mackor, bullar, nyponsoppa, frukt och annat som smakar sött, ökar sockersuget och höjer blodsockerhalten. Dessutom får de lättprodukter i form av lättmargarin och lättmjölk som inte gör dem mätta. Sen kommer de hem, trötta och griniga med ett blodsocker som rasat i botten och vill ha mer sött i form av snabba kolhydrater. Inte så konstigt.

Några som jag tycker riktigt synd om är överviktiga barn. De gängse kostråden till dem är att äta mindre socker och mindre portioner mat. Med socker menas då oftast produkter med strösocker i, som bullar, saft, godis osv. Det är ju en bra början och det kan räcka för somliga men inte för alla. Vi är olika känsliga för kolhydrater och vi har olika lätt för att gå upp i vikt. Pasta, bröd, potatis och ris innehåller stärkelse som omvandlas till socker i kroppen och höjer blodsockret. Ett högt blodsocker ökar mängden insulin som ökar fettinlagringen och vissa kan bli rejält överviktiga på en stärkelserik kost. En liten stund efter att man ätit sin stärkelserika och blodsockerhöjande måltid  rasar blodsockret snabbt igen och hjärnan skriker efter mer socker för att höja blodsockret. Det är en ren överlevnadsinstinkt som få kan stå emot.  Eftersom barnen dessutom fått det idiotiska rådet att äta fettsnålt blir de inte mätta på de små portioner de förväntas äta utan utan de blir snart hungriga igen.  Då får de höra att de måste avstå eftersom de hyss ätit. När de sedan äntligen får äta får de höra att de äter för mycket, de är ”för glupska”. De vandrar alltså omkring med en svängande blodsockerkurva och ständig hunger och sötsug och känner sig värdelösa för att de inte lyckas gå ner i vikt. Har de otur blir de dessutom retade av andra barn för att de är tjocka, vilket ökar självföraktet. Jag blir så arg när jag tänker på det att jag håller på att krevera! Tänk om någon kunde hjälpa dessa barn att äta på ett sätt som gör att blodsockerkurvan ligger på en stadig, jämn nivå och så att de slipper vara hungriga. En lågkolhydratkost med naturliga fetter helt enkelt. Då skulle fettinlagringen minska, hungern och sötsuget försvinna och de skulle gå ner i vikt, bli pigga och glada.

Hur gör man då för att vara en bra förälder som ger sina barn mat som de mår bra av? Oavsett om de är överviktiga eller har en normal kroppshydda. När de skriker efter mackor, pasta och kex? Ja, var och en måste naturligtvis hitta sin modell  och jag tror att det också beror på hur stora barn man har. De mindre är inte så fastkörda i gamla vanor och är lättare att ”lura”. Å andra sidan är det svårare att resonera med dem. Olika åldrar innebär ju också olika stor lust att trotsa sina föräldrar och köra sitt eget race. Här får man känna sig fram och välja sina strider.

Man kan ju förstås försöka påverka skolan eller dagis att dra ner på sockret. Att få dem att servera mindre pasta är nog kört, men man kanske kan få dem att dra ner på de söta mellanmålen med nyponsoppa och sirapslimpa? Och att skippa lättprodukterna och ge barnen riktigt smör t.ex. När det gäller hållningen på hemmaplan så tror jag att det ofta är kontraproduktivt med för mycket förbud och tjat. Det är ofta lättare att stå ut med en begränsning än ett totalförbud så man kan ju börja där. Hos oss har vi successivt dragit ner på läsken till exempel. Vi har tre stora tonårspojkar som alla är förtjusta i läsk så där dricks det stora mängder om man inte är uppmärksam. Ett tag körde vi med ”bara läsk på helgen”. Så småningom tyckte vi att det ändå dracks för stora mängder under helgen så vi berättade för barnen att vi var oroliga för deras hälsa och frågade dem själva vad de tyckte var en rimlig mängd. Nu märker vi att de ofta inte ens dricker den mängd som vi kommit fram till. Det känns bra. Det dricks fortfarande en hel del så målet är att minska ytterligare men vi har kommit en bra bit på väg.

Till middag vill våra barn gärna ha pasta, potatis eller ris. Att helt ta bort det tror jag bara skapar negativa känslor kring lågkolhydratkost så vi har istället dragit ner på det. Ungefär hälften av gångerna lagar jag den där pastan eller potatisen och ställer fram men maken och jag tar inget utan äter kött/fisk, grönsaker och sås. Och vi säger aldrig något om att barnen tar, om man bjuder på det så får man stå för det, då måste det vara okey att ta. De andra gångerna gör jag ingen pasta utan barnen äter som vi och jag försöker göra grönsakerna extra lockande för dem och inte för ”vuxna” i smaken. Målet är förstås att minska ytterligare på pastan och potatisen, men vi tar ett steg i taget.

En annan fråga hos oss har varit frågan om fika på helgen. Tyvärr har vi genom åren skapat en tradition av bull- och kexfika på helgerna, dvs fredag, lördag, söndag. Det blir mycket socker det! Vi begrep inte bättre helt enkelt och nu är det svårt att ändra. Jag försöker fixa lågkolhydratfikor av olika slag; pannkakor eller kakor på koksnöts- eller mandelmjöl, glass gjord på riktig grädde och sötad med stevia etc. Ibland går det hem hos barnen, ibland inte. Då försöker jag inte tvinga någon men maken och jag äter och barnen får äta sina bullar. På lördag har vi ”äta-vad-man-vill-dag och då blir det traditionell bullfika på eftermiddagen och lördagsgodis på kvällen. Jag tror att det är lättare att avstå resten av veckan om man vet att det kommer en lördag där man får.

Jag hoppas och tror att vi på detta sätt sår frön hos barnen som kommer att få dem att äta bra längre fram i livet. De gör ju ofta inte som vi säger utan som vi gör och barnen ser varje dag hemma att vi bryr oss om vår hälsa och försöker leva därefter. Att vi njuter av vår mat och mår bra. Det kan verka som om man inte når fram men i det långa perspektivet tror jag att det är precis vad man gör, i alla fall om man kan avhålla sig från för mycket tjat och negativa samtal kring mat och hälsa. Var ett bra exempel, erbjud vettiga alternativ och visa att du njuter av maten så har du kommit långt!