Maken och jag började för ett tag sedan fundera på det här med hur vi umgås med folk. Det kändes som det var mycket samma, samma och vi var lite trötta på det vanliga konceptet. Det bestod ofta av s.k. parmiddagar, där man städar och fejar hela dagen och sedan bjuder på en tre-rätters middag som man slitit med i timmar. När gästerna sen väl kommer så känner man sig redan trött. Alltid jämna par, möjligtvis flankerade av några singelvänner, men oftast inte. Även om umgänget var trevligt så tyckte vi att det kändes som om mycket fokus låg på att middagen skulle vara fin och lägenheten i toppskick. Inte för att någon krävde det utom vi själva, men det kändes svårt att sänka ribban, bara sådär utan vidare. Att bjuda in som vanligt men sedan strunta i att plocka undan och så bjuda på pizza-bitar från pizzerian från hörnet, njae, det kändes så där.

Vi började fundera på ett annat upplägg som skulle lägga fokus på umgänget, att faktiskt få träffas och snacka. Det är ju det som blir mer och mer viktigt i livet känns det som. Jag brukar säga att jag har kommit på vad livets mening är och det är att hänga med folk man tycker om. Det är det som gör livet värt att leva. Inte svårare än så. Vad hittar man då på som gör att man får göra just det?

Vi bestämde oss för att starta en egen liten kompis-pub på hemmaplan. Vi gillar båda att hänga på pubar och ville testa om vi kunde få det att kännas lika opretentiöst och avslappnat hemma. Vi kallar den för Pub hos Eknes och dit bjuder vi en ganska liten krets av vänner, såna vi gillar och som vi tror skulle gilla varandra. Detta äger rum en fredag kväll ungefär varannan månad och inbjudan sker via Facebook och mejl ungefär en månad innan. Vi bjuder inte fler än att alla ska få plats att sitta bekvämt, runt matbordet eller i soffan. En lagom mängd hos oss är ungefär 20 personer och om man bjuder det dubbla så brukar det bli bra. Vi fixar något riktigt enkelt käk och köper hem en massa öl,vin och läsk som vi ställer på balkongen. Käket ställs fram på köksbordet, folk tar själva när de vill och hämtar dricka på balkongen. De prickar av på på en lista vad de dricker och betalar sedan självkostnadspris för drickan när de går. Vill man ha med egen dricka går det också bra. Maten bjuder vi på. Vi har ”öppet” från kl 19 och man kommer och går som man vill.

Vi har kört Pub hos Eknes i ungefär ett år nu och det har blivit väldigt lyckat. Precis så avslappnat som vi ville ha det. Vi har en kärna av vänner som kommer i princip varje gång och så lite löshästar som dyker upp då och då. Ibland bjuder vi in nya som vi tror skulle passa in och ibland faller någon ifrån av olika anledningar. Det är roligt att se hur folk som har träffats första gången på vår pub har blivit vänner och verkligen uppskattar att ses igen nästa gång, hur de även blir vänner på t.ex. Facebook och fortsätter kontakten där.Vi kallar det för öppet hus, men faktum är att de flesta kommer mellan 7 och 8 och stannar ganska länge, de sista brukar vackla ut vid 4-snåret. Det tycker jag är ett ganska gott betyg!

Igår var det dags för pub igen. Vi kallade den för ”Vårpub hos Eknes – bye, bye vinter”. Tanken vara att vi skulle ”dricka vintern under bordet”. Alla som ville lade in sina bästa vårlåtar på en gemensam Spotify-lista i förväg och sen körde vi den under kvällen. Där fanns allt från Bruce SPRINGsteen (haha) till ”Sov du lilla videung”. Jag hade köpt hem lite fina vårblommor och ställt på borden och gästerna bidrog också med blommor och lite andra roliga små grejor med våranknytning. Vi bjöd på en kyckling- och baconsallad (kyckling bacon, avocado, purjolök, mozzarella, äpple, tomat, gurka, paprika, majs, isbergssallad) med olika enkla såser till (creme fraiche blandat med sambal oelek respektive sweet chili, tar 1 minut att fixa) och surdegsbröd med ost. (Nej, jag hade INTE bakat brödet själv). Sedan blev det kaffe och olika snacks för dem som ville: mörk choklad, nötter, chips, ostbågar. Vi hade naturligtvis kunnat köra renlärigt lågkolhydrat men alla mina vänner är inte lika övertygade som jag och jag gör gärna undantag ibland så det skippade jag. På det här sättet kunde man välja själv hur man ville äta.

Jag tycker verkligen det är kul med den anarkin som uppstår när lägenheten börjar fyllas med folk. Folk löser världsproblemen i köket (var annars?), hänger i soffan eller sitter runt matbordet och käkar. Och hela tiden så tjattras det om ditten och datten och garvas åt allt möjligt. Det lilla formatet gör att det inte blir lika stökigt som på en fest utan man hinner snacka med alla. Ett roligt inslag som har uppstått spontant och som brukar återkomma varje gång uppstår sent på kvällen/natten när de återstående gästerna samlas i soffan. Då åker I-paden, numera omdöpt till ”paddofonen”, runt, runt i soffan och när man får den så väljer man en låt man gillar på Spotify som alltså blir den som spelas härnäst (den tekniska maken har sett till att paddofonen är kopplad till högtalarna på något trådlöst sätt). Ofta så ska det dessutom gissas vilken låt det är och då uppstår förstås en tävling bland somliga om vem som kommer på det först. Jag tror faktiskt att paddofonen är en del av orsaken till att folk stannar så länge för man hör ofta frampå småtimmarna hur någon mumlar att ”jag ska gå, men jag ska bara välja en låt till…”.

Visst kommer vi att fortsätta att bjuda på middag ibland, men det känns verkligen kul att testa andra sätt att umgås. Vi gillar våra pubar skarpt och kommer definitivt att fortsätta så länge det känns kul. Men vi slutar inte experimentera för det. Nu börjar vi prata om att man kanske ska bli bättre på att umgås ute på lokal, säga ”Vi ses på puben” istället för att bjuda hem folk. Göra puben till en andra vardagsrum. För formerna kan variera men kärnan är densamma: att få hänga med folk man gillar!

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev. Jag tänker varje dag att jag ska skriva något på bloggen och går och formulerar bra (?) grejor i huvudet men så kommer livet i mellan på något vis och så skjuter jag upp det till nästa dag. Och så kommer nästa dag och jag ska bara… Igen!

Denna veckan har mina ungar sportlov och ligger i sängen halva dagarna, vilket inte gör det lättare att vara sådär energisk och kreativ som man vill vara. Slöhet smittar av sig på något sätt och jag vill helst ligga i sängen med en bra bok. I måndags gjorde jag faktiskt just det, låg i sängen nästan hela dagen med en bok. Jag hade inga möten inbokade, det regnade och jag var lite trött och seg. Jag orkade inte masa mig upp förrän det var dags att gå på massage på eftermiddagen… Vilken härlig dag jag hade! Och eftersom jag jobbat de två föregående helgerna så tyckte jag att jag var värd en extralång helg denna veckan. (Varför jag nu måste säga det, det är som om man inte får ta ledigt utan att ”förtjäna” det först.)

Idag tänkte jag skriva något regler och hur man ”borde” äta. Jag har noterat rätt ofta på sistone att när jag eller någon annan lägger in en matbild på Facebook eller bloggar för att visa vad vi ätit så blir det ofta synpunkter. Typ ”Äter du verkligen sådant?” ”Är det där verkligen LCHF?” Eller ”Det hade varit bättre om du tagit X istället för Y”. Ofta sagt i ren välmening förstås, men det får mig ändå att fundera över vårt behov att placera oss själva eller andra i fack. När jag läser bloggar om lågkolhydratkost och ser vilka diskussioner som förs så kan jag bli lite förskräckt över att många är så stränga, mot andra eller mot sig själva. Det är som om man gått med i någon klubb, eller rentav sekt, vars regler man måste följa, annars är man mindre värd och borde uteslutas. En ganska skön känsla kanske, som skapar trygghet; vi är alla med i samma klubb, vi hör ihop och vi vet vad som gäller.

Själv tror jag inte att det finns någon kosthållning som passar alla. Jag tror stenhårt på att de flesta människor skulle må bättre om de  minskade på socker, gluten och stärkelse i sin kost. Men jag tror också på att vi alla är olika och fungerar olika vilket gör att vi reagerar olika på samma mat. En del kan gladeligen äta bröd och pasta var och varannan dag och mår fint. De är pigga, glada och smala (de jäklarna!). Andra, som jag, mår bäst utan men kan göra undantag ibland utan att det får några konsekvenser. Och en grupp måste avstå helt för att inte få stora hälso- eller viktproblem. Samma sak gäller för frukt och rotsaker. En del kan äta mycket, en del lite och en del bör avstå eftersom det kan ge viktuppgång eller trigga ett sötsug. Det beror på hur vår kropp funkar, hur vår hjärna funkar, hur mycket vi rör oss, hur vårt liv ser ut i övrigt m.m. Så jag är ledsen, gott folk, det finns inget svart eller vitt!

Mat betyder ju dessutom olika för olika människor. För några är det rätt och slätt mat, en källa till näring och energi som håller dem igång. Inga konstigheter. För andra är det tröst, trygghet, eller kanske något uppiggande som kan ge kickar som är svåra att vara utan. Och så har vi hela vårt hormonsystem inkopplat på ett komplext sätt som gör det hela svårt att förstå och överblicka för en vanlig dödlig. Du måste helt enkelt prova dig fram tills du hittar en kosthållning som gör att just du mår ditt bästa. Och en del kan behöva hjälp i form av terapi för att komma tillrätta med sitt osunda förhållande till mat.

Utifrån detta tycker jag det är helt obegripligt hur vissa kan påstå att vi alla borde äta likadant. Och det gäller faktiskt alla läger: Från de som säger att det bara handlar om kalorier och att det är energi in och energi ut. Som om vi vore maskiner som funkar likadant allihop. Till de stränga LCHF-arna som samfällt buar ut den stackare som erkänner att han ätit ett äpple.

Utifrån detta funderar jag på min roll som kostrådgivare. En del i mitt skrå verkar känna ett behov av att upplysa de som inte vill upplysas, omvända folk som inte vill omvändas. Så ser inte jag det. Jag har aldrig synpunkter på vad folk äter om de inte uttryckligen bett mig om det. Folk som kommer till mig gör det för att de inte mår bra eller för att de vill gå ner i vikt. Då hjälper jag gärna till. Annars lägger jag mig inte i. Visst kan jag se folk på stan som har uppenbara hälsoproblem och tänka: ”Åh, om jag fick hjälpa dig!”. Men det stannar vid tanken. Man kan inte göra revolution åt andra och man kan inte omvända de som inte vill. Jag berättar gärna om hur bra jag mår för de som vill lyssna. Jag vill ju dela med mig så att fler kan få må så här bra. Men jag tjatar inte och jag dömer inte. Och det finns en del människor, hör och häpna, som är nöjda och glada fastän de inte äter lågkolhydratkost. Eller fast de inte är strikta LCHF:are. Då är det bara att gratulera!

Däremot bråkar jag gärna med vårdinstanser som inte har kunskap eller vilja nog nog att hjälpa dem som faktiskt har kommit för att få hjälp. Det gör mig galen att tänka på t.ex. diabetiker som får fel råd och därmed inte kan leva ett så bra liv som faktiskt är möjligt. Och jag skäller gärna på skolor som serverar stärkelserik mat med lättmargarin och lättmjölk så att barnen blir trötta och hungriga och inte orkar prestera. Då handlar det inte längre om vars och ens personliga val utan om att de som borde vara till stöd och hjälp inte tar sitt ansvar. För att de inte förstår bättre, för att de inte hängt med eller för att de helt enkelt inte vill lyssna. Då är det vårt förbannade ansvar att reagera! Tänk om fler kunde lägga kraft på det istället för att förfasa sig över hur enskilda människor väljer att leva sitt liv. Då kunde vi verkligen göra nytta!

Idag testade jag en ny rätt när jag skulle laga söndagsmiddag, vitkålsgratäng med kyckling. Kål är något som jag inte har uppskattat riktigt i mitt tidigare liv, men nu har jag kommit på hur gott det är, särskilt om det är tillagat på något sätt. Och det är supernyttigt med kål, vilket inte gör saken sämre. Kål är rena dundermaten, innehåller vitaminer, mineraler, kalcium, järn m.m. Det sägs dessutom vara bakteridödande och minska inflammationer samt minska risken för cancer. Och så är det fullt med vattenlösliga fibrer i kål, fibrer som gör magen glad.

Receptet hittade jag i någon dagstidningsbilaga, jag minns tyvärr inte vilken eller när, jag rev ut sidan men slängde tyvärr tidningen.

Så här ser det ut. (Klicka på bilden för att göra den större):

Den var verkligen superlätt att göra, inga konstigheter alls, och både maken och jag tyckte den var riktigt god. Barnen är inte så glada för kål så de fick varsin ”plain” kycklingfilé istället. Tids nog får de vett att uppskatta det goda i livet :-). Spiskumminen (kumminet?) gjorde att smaken kändes ny och fräsch, men inte för starkt utan alldeles lagom. Det här receptet sparar vi!

Jag brukar alltid hävda att jag inte känner något behov av att ersätta pastan eller potatisen  på tallriken med någon ”look alike” utan att jag fyller upp med grönsaker istället och trivs bra med det. Det är fortfarande sant men igår ville jag i alla fall testa att göra lågkolhydratpasta. Dels för att jag var nyfiken men också för att man ibland kan sakna pastans förmåga att suga upp den goda såsen. Grönsaker har liksom inte riktigt den förmågan. Receptet kommer från Åsa Falkman Fredriksson och ser ut så här:

2-3 personer

4 ägg
1,25 dl (125 g) färskost som philadelphiaost
1/2 dl fiberhusk

Sätt ugnen på 150 grader, vispa äggen poröst, tillsätt färskost och fiberhusk och vispa ihop.
Bred ut smeten tunt på en bakplåtspappersklädd plåt. Lägg ett bakpapper över och börja kavla ut till papperskanterna. Låt papprena vara kvar under gräddningen. Kan med fördel läggas över på två plåtar så blir degen ännu tunnare. Man kan även bara fördela så tunt man kan med en slickepott.
Grädda i ca 10 minuter. Låt svalna och ta sedan bort översta pappret och skär sedan tunna strimlor av degen! Jag använde pizzaskärare! (Eller rulla ihop och klipp!)
Den är sedan klar att användas! Du kan även frysa eller förvara i kylskåp i några dagar och sedan bara värma.

Man behöver alltså inte koka det sedan utan man äter direkt. Jag använde en plåt, inte två, men nästa gång ska jag prova två för att få tunnare pasta. Jag körde varianten med bakplåtspapper över och under och det gick hur bra som helst. Jag använde inte pizzaskärare eller något liknande utan jag rullade ihop och klippte. Funkade utmärkt.

Och hur blev det då?

Faktiskt riktigt bra! Väldigt pastalikt får jag säga. Till och med 17-åringen som brukar vara kräsen tyckte att det var OK. Det smakade inte så mycket, men det gör ju inte pasta heller. Däremot hade det helt klart pasta feeling och funkade bra som såsuppsugare. Och vill man ha mer smak är det ju bara att krydda. Till helgen tänkte jag att jag ska prova att skära plattor av det hela och göra lasagne. Det ska bli spännande! Jag älskar lasagne och äter det ibland, men kan jag hitta en riktigt god lasagne utan mjöl så blir jag glad!

Till pastan serverade jag en krämig köttfärssås med grädde och creme fraiche och så riven parmesan på toppen. En toppenmiddag! Tyvärr blev jag så till mig i trasorna så jag glömde att plåta. När jag kom på det var det bara lite ensam pasta kvar. Men den såg ut så här. Rätt likt ”riktig” pasta va?

Jag har haft otroligt mycket att göra i mitt jobb som miljökonsult på sistone, har jobbat både helger och kvällar så det har inte blivit så mycket bloggat. Men idag ska det bli ett middagstips! Det var maken som lagade till en sån otroligt läcker middag häromdagen som jag gärna vill dela med mig av. Vi gillar fläsk båda två, i olika varianter. Ibland blir det stekt fläsk (inte så ofta av någon anledning), ibland blir det fläskpannkaka (lågkolhydratvariant med keso, jättegod) och ibland snacksar vi på friterad fläsk från köttaffären. Men så häromdagen dök det upp en nyhet som jag blev väldigt förtjust i. Om ni tänker er ugnsstekt sidfläsk som blir sådär gottigt knaprigt på utsidan. Och ganska salt. Innan du steker det så lägger du det på en bädd av lök och äpple. Och när det är färdigt serverar du det med en sås gjort på gräddfil och lingon som bryter av det salta på ett väldigt trevligt sätt. Låter det gott? Det var det!

Vi hade en god sallad till också förstås.

Tyvärr glömde jag att ta en bild, men receptet ser ut så här (klicka på bilden så blir den större):

Du kan också hitta det på http://www.kokaihop.se/recept/ugnsstekt-sidflask

Lycka till!