Var finns entreprenörerna?

7 kommentarer

Sitter på tåget på väg upp till Stockholm. Har inga möten bokade de närmaste dagarna utan bara skrivjobb, då är det läge att tillbringa några dagar i Stockholm med maken som jobbar där 3 dagar i veckan. Han bor på designhotellet Clarion Sign mitt i centrala stan och eftersom han är stamkund får frugan bo gratis med honom i ett dubbelrum. Lyxigt! På dagarna sitter jag i en tjusig designstol och jobbar  (i alla fall lite grand…) och på kvällarna kan vi gå ut och slå runt. Inte så dumt. Fast det känns lite grand som om jag åker på fel håll, i Malmö är det barmark och snödroppar, nu blir det snöigare och snöigare för varje minut. Men vackert är det; solen lyser över vita vidder och snön gnistrar.

I min ryggsäck ligger som vanligt en smoothie från Brämhults (blåbär-hallon) som jag köpte på stationen och en påse nötter. Jag brukar ha med ett kokt ägg också men jag glömde koka ett extra i morse och när jag kom på det var det för sent. Tycker att det är väldigt konstigt att det fortfarande är så svårt att hitta en vettig lågkolhydratfika på stan. Strunt samma om man vill hitta något på Pressbyrån att ta med sig eller om man vill sitta på ett fik; det finns nästan inget som inte är fullpackat med socker och/eller mjöl. Det är bullar, mackor och pastasallader så långt ögat når. Ibland hittar man smoothies men ofta är de gjorda på söt frukt eller sockrad vaniljyoghurt. Brämhults-smoothien som jag har med mig är full med äpplejuice trots namnet, men det får gå, jag tål lite frukt utan problem. Det känns för mig i alla fall bättre än en macka, som jag mår bäst om jag undviker.

Det konstiga blir ännu mer konstigt om man går in i en bokhandel. Överallt skyltas det med kokböcker som heter något med LCHF eller lågkolhydrat. För det säljer, folk har upptäckt hur bra de mår på den sortens mat! På sistone har jag sett flera undersökningar som visar att en stor del av den svenska befolkningen äter någon form av lågkolhydratkost, upp mot 25% påstår en del. Men någon fika kan de inte få, verkar det som.

Var finns alla entreprenörer? Hallå, här finns det BUSSINESS!  Vad väntar ni på?

Annonser

Att hänga med folk man gillar

2 kommentarer

Maken och jag började för ett tag sedan fundera på det här med hur vi umgås med folk. Det kändes som det var mycket samma, samma och vi var lite trötta på det vanliga konceptet. Det bestod ofta av s.k. parmiddagar, där man städar och fejar hela dagen och sedan bjuder på en tre-rätters middag som man slitit med i timmar. När gästerna sen väl kommer så känner man sig redan trött. Alltid jämna par, möjligtvis flankerade av några singelvänner, men oftast inte. Även om umgänget var trevligt så tyckte vi att det kändes som om mycket fokus låg på att middagen skulle vara fin och lägenheten i toppskick. Inte för att någon krävde det utom vi själva, men det kändes svårt att sänka ribban, bara sådär utan vidare. Att bjuda in som vanligt men sedan strunta i att plocka undan och så bjuda på pizza-bitar från pizzerian från hörnet, njae, det kändes så där.

Vi började fundera på ett annat upplägg som skulle lägga fokus på umgänget, att faktiskt få träffas och snacka. Det är ju det som blir mer och mer viktigt i livet känns det som. Jag brukar säga att jag har kommit på vad livets mening är och det är att hänga med folk man tycker om. Det är det som gör livet värt att leva. Inte svårare än så. Vad hittar man då på som gör att man får göra just det?

Vi bestämde oss för att starta en egen liten kompis-pub på hemmaplan. Vi gillar båda att hänga på pubar och ville testa om vi kunde få det att kännas lika opretentiöst och avslappnat hemma. Vi kallar den för Pub hos Eknes och dit bjuder vi en ganska liten krets av vänner, såna vi gillar och som vi tror skulle gilla varandra. Detta äger rum en fredag kväll ungefär varannan månad och inbjudan sker via Facebook och mejl ungefär en månad innan. Vi bjuder inte fler än att alla ska få plats att sitta bekvämt, runt matbordet eller i soffan. En lagom mängd hos oss är ungefär 20 personer och om man bjuder det dubbla så brukar det bli bra. Vi fixar något riktigt enkelt käk och köper hem en massa öl,vin och läsk som vi ställer på balkongen. Käket ställs fram på köksbordet, folk tar själva när de vill och hämtar dricka på balkongen. De prickar av på på en lista vad de dricker och betalar sedan självkostnadspris för drickan när de går. Vill man ha med egen dricka går det också bra. Maten bjuder vi på. Vi har ”öppet” från kl 19 och man kommer och går som man vill.

Vi har kört Pub hos Eknes i ungefär ett år nu och det har blivit väldigt lyckat. Precis så avslappnat som vi ville ha det. Vi har en kärna av vänner som kommer i princip varje gång och så lite löshästar som dyker upp då och då. Ibland bjuder vi in nya som vi tror skulle passa in och ibland faller någon ifrån av olika anledningar. Det är roligt att se hur folk som har träffats första gången på vår pub har blivit vänner och verkligen uppskattar att ses igen nästa gång, hur de även blir vänner på t.ex. Facebook och fortsätter kontakten där.Vi kallar det för öppet hus, men faktum är att de flesta kommer mellan 7 och 8 och stannar ganska länge, de sista brukar vackla ut vid 4-snåret. Det tycker jag är ett ganska gott betyg!

Igår var det dags för pub igen. Vi kallade den för ”Vårpub hos Eknes – bye, bye vinter”. Tanken vara att vi skulle ”dricka vintern under bordet”. Alla som ville lade in sina bästa vårlåtar på en gemensam Spotify-lista i förväg och sen körde vi den under kvällen. Där fanns allt från Bruce SPRINGsteen (haha) till ”Sov du lilla videung”. Jag hade köpt hem lite fina vårblommor och ställt på borden och gästerna bidrog också med blommor och lite andra roliga små grejor med våranknytning. Vi bjöd på en kyckling- och baconsallad (kyckling bacon, avocado, purjolök, mozzarella, äpple, tomat, gurka, paprika, majs, isbergssallad) med olika enkla såser till (creme fraiche blandat med sambal oelek respektive sweet chili, tar 1 minut att fixa) och surdegsbröd med ost. (Nej, jag hade INTE bakat brödet själv). Sedan blev det kaffe och olika snacks för dem som ville: mörk choklad, nötter, chips, ostbågar. Vi hade naturligtvis kunnat köra renlärigt lågkolhydrat men alla mina vänner är inte lika övertygade som jag och jag gör gärna undantag ibland så det skippade jag. På det här sättet kunde man välja själv hur man ville äta.

Jag tycker verkligen det är kul med den anarkin som uppstår när lägenheten börjar fyllas med folk. Folk löser världsproblemen i köket (var annars?), hänger i soffan eller sitter runt matbordet och käkar. Och hela tiden så tjattras det om ditten och datten och garvas åt allt möjligt. Det lilla formatet gör att det inte blir lika stökigt som på en fest utan man hinner snacka med alla. Ett roligt inslag som har uppstått spontant och som brukar återkomma varje gång uppstår sent på kvällen/natten när de återstående gästerna samlas i soffan. Då åker I-paden, numera omdöpt till ”paddofonen”, runt, runt i soffan och när man får den så väljer man en låt man gillar på Spotify som alltså blir den som spelas härnäst (den tekniska maken har sett till att paddofonen är kopplad till högtalarna på något trådlöst sätt). Ofta så ska det dessutom gissas vilken låt det är och då uppstår förstås en tävling bland somliga om vem som kommer på det först. Jag tror faktiskt att paddofonen är en del av orsaken till att folk stannar så länge för man hör ofta frampå småtimmarna hur någon mumlar att ”jag ska gå, men jag ska bara välja en låt till…”.

Visst kommer vi att fortsätta att bjuda på middag ibland, men det känns verkligen kul att testa andra sätt att umgås. Vi gillar våra pubar skarpt och kommer definitivt att fortsätta så länge det känns kul. Men vi slutar inte experimentera för det. Nu börjar vi prata om att man kanske ska bli bättre på att umgås ute på lokal, säga ”Vi ses på puben” istället för att bjuda hem folk. Göra puben till en andra vardagsrum. För formerna kan variera men kärnan är densamma: att få hänga med folk man gillar!

Jag gillar olika!

5 kommentarer

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev. Jag tänker varje dag att jag ska skriva något på bloggen och går och formulerar bra (?) grejor i huvudet men så kommer livet i mellan på något vis och så skjuter jag upp det till nästa dag. Och så kommer nästa dag och jag ska bara… Igen!

Denna veckan har mina ungar sportlov och ligger i sängen halva dagarna, vilket inte gör det lättare att vara sådär energisk och kreativ som man vill vara. Slöhet smittar av sig på något sätt och jag vill helst ligga i sängen med en bra bok. I måndags gjorde jag faktiskt just det, låg i sängen nästan hela dagen med en bok. Jag hade inga möten inbokade, det regnade och jag var lite trött och seg. Jag orkade inte masa mig upp förrän det var dags att gå på massage på eftermiddagen… Vilken härlig dag jag hade! Och eftersom jag jobbat de två föregående helgerna så tyckte jag att jag var värd en extralång helg denna veckan. (Varför jag nu måste säga det, det är som om man inte får ta ledigt utan att ”förtjäna” det först.)

Idag tänkte jag skriva något regler och hur man ”borde” äta. Jag har noterat rätt ofta på sistone att när jag eller någon annan lägger in en matbild på Facebook eller bloggar för att visa vad vi ätit så blir det ofta synpunkter. Typ ”Äter du verkligen sådant?” ”Är det där verkligen LCHF?” Eller ”Det hade varit bättre om du tagit X istället för Y”. Ofta sagt i ren välmening förstås, men det får mig ändå att fundera över vårt behov att placera oss själva eller andra i fack. När jag läser bloggar om lågkolhydratkost och ser vilka diskussioner som förs så kan jag bli lite förskräckt över att många är så stränga, mot andra eller mot sig själva. Det är som om man gått med i någon klubb, eller rentav sekt, vars regler man måste följa, annars är man mindre värd och borde uteslutas. En ganska skön känsla kanske, som skapar trygghet; vi är alla med i samma klubb, vi hör ihop och vi vet vad som gäller.

Själv tror jag inte att det finns någon kosthållning som passar alla. Jag tror stenhårt på att de flesta människor skulle må bättre om de  minskade på socker, gluten och stärkelse i sin kost. Men jag tror också på att vi alla är olika och fungerar olika vilket gör att vi reagerar olika på samma mat. En del kan gladeligen äta bröd och pasta var och varannan dag och mår fint. De är pigga, glada och smala (de jäklarna!). Andra, som jag, mår bäst utan men kan göra undantag ibland utan att det får några konsekvenser. Och en grupp måste avstå helt för att inte få stora hälso- eller viktproblem. Samma sak gäller för frukt och rotsaker. En del kan äta mycket, en del lite och en del bör avstå eftersom det kan ge viktuppgång eller trigga ett sötsug. Det beror på hur vår kropp funkar, hur vår hjärna funkar, hur mycket vi rör oss, hur vårt liv ser ut i övrigt m.m. Så jag är ledsen, gott folk, det finns inget svart eller vitt!

Mat betyder ju dessutom olika för olika människor. För några är det rätt och slätt mat, en källa till näring och energi som håller dem igång. Inga konstigheter. För andra är det tröst, trygghet, eller kanske något uppiggande som kan ge kickar som är svåra att vara utan. Och så har vi hela vårt hormonsystem inkopplat på ett komplext sätt som gör det hela svårt att förstå och överblicka för en vanlig dödlig. Du måste helt enkelt prova dig fram tills du hittar en kosthållning som gör att just du mår ditt bästa. Och en del kan behöva hjälp i form av terapi för att komma tillrätta med sitt osunda förhållande till mat.

Utifrån detta tycker jag det är helt obegripligt hur vissa kan påstå att vi alla borde äta likadant. Och det gäller faktiskt alla läger: Från de som säger att det bara handlar om kalorier och att det är energi in och energi ut. Som om vi vore maskiner som funkar likadant allihop. Till de stränga LCHF-arna som samfällt buar ut den stackare som erkänner att han ätit ett äpple.

Utifrån detta funderar jag på min roll som kostrådgivare. En del i mitt skrå verkar känna ett behov av att upplysa de som inte vill upplysas, omvända folk som inte vill omvändas. Så ser inte jag det. Jag har aldrig synpunkter på vad folk äter om de inte uttryckligen bett mig om det. Folk som kommer till mig gör det för att de inte mår bra eller för att de vill gå ner i vikt. Då hjälper jag gärna till. Annars lägger jag mig inte i. Visst kan jag se folk på stan som har uppenbara hälsoproblem och tänka: ”Åh, om jag fick hjälpa dig!”. Men det stannar vid tanken. Man kan inte göra revolution åt andra och man kan inte omvända de som inte vill. Jag berättar gärna om hur bra jag mår för de som vill lyssna. Jag vill ju dela med mig så att fler kan få må så här bra. Men jag tjatar inte och jag dömer inte. Och det finns en del människor, hör och häpna, som är nöjda och glada fastän de inte äter lågkolhydratkost. Eller fast de inte är strikta LCHF:are. Då är det bara att gratulera!

Däremot bråkar jag gärna med vårdinstanser som inte har kunskap eller vilja nog nog att hjälpa dem som faktiskt har kommit för att få hjälp. Det gör mig galen att tänka på t.ex. diabetiker som får fel råd och därmed inte kan leva ett så bra liv som faktiskt är möjligt. Och jag skäller gärna på skolor som serverar stärkelserik mat med lättmargarin och lättmjölk så att barnen blir trötta och hungriga och inte orkar prestera. Då handlar det inte längre om vars och ens personliga val utan om att de som borde vara till stöd och hjälp inte tar sitt ansvar. För att de inte förstår bättre, för att de inte hängt med eller för att de helt enkelt inte vill lyssna. Då är det vårt förbannade ansvar att reagera! Tänk om fler kunde lägga kraft på det istället för att förfasa sig över hur enskilda människor väljer att leva sitt liv. Då kunde vi verkligen göra nytta!

God söndagsmiddag

Lämna en kommentar

Idag testade jag en ny rätt när jag skulle laga söndagsmiddag, vitkålsgratäng med kyckling. Kål är något som jag inte har uppskattat riktigt i mitt tidigare liv, men nu har jag kommit på hur gott det är, särskilt om det är tillagat på något sätt. Och det är supernyttigt med kål, vilket inte gör saken sämre. Kål är rena dundermaten, innehåller vitaminer, mineraler, kalcium, järn m.m. Det sägs dessutom vara bakteridödande och minska inflammationer samt minska risken för cancer. Och så är det fullt med vattenlösliga fibrer i kål, fibrer som gör magen glad.

Receptet hittade jag i någon dagstidningsbilaga, jag minns tyvärr inte vilken eller när, jag rev ut sidan men slängde tyvärr tidningen.

Så här ser det ut. (Klicka på bilden för att göra den större):

kålkycklrecept

 

 

Den var verkligen superlätt att göra, inga konstigheter alls, och både maken och jag tyckte den var riktigt god. Barnen är inte så glada för kål så de fick varsin ”plain” kycklingfilé istället. Tids nog får de vett att uppskatta det goda i livet :-). Spiskumminen (kumminet?) gjorde att smaken kändes ny och fräsch, men inte för starkt utan alldeles lagom. Det här receptet sparar vi!

 

kålkyckling

Kan lågkolhydratkost bota sjukdomar? Ny bok!

1 kommentar

Det finns en läkare i Norge som verkar ha blivit den norska motsvarigheten till vår ”Kostdoktor” här hemma, Andreas Eenfeldt. Hon heter Sofie Hexeberg och har skrivit flera böcker om lågkolhydratkost. Nu har det kommit en ny som heter ”Bevisen. Frisk med LCHF” och den handlar om sambandet mellan ett högt intag av snabba kolhydrater och olika sjukdomar. I boken får vi stifta bekantskap med patienter som besökt Hexeberg med olika diagnoser och vi får läsa om hur de blivit bättre eller helt symptomfria efter att ha övergått till lågkolhydratkost med naturliga fetter.

De sjukdomar/diagnoser som patienterna i boken har är migrän, epilepsi, fetma, högt blodtryck, diabetes typ 1 och 2, PCOS, MS, Bechterews sjukdom, psoriasis, psoriasisartrit, ledgångsreumatism, matintolerans, irritabel tarm, celiaki, Crohns sjukdom, ulcerös kolit. Alla har enligt Hexeberg fått avsevärd lindring eller blivit botade/besvärsfria med hjälp av att äta mindre socker, mjöl, stärkelse och mer naturliga fetter, vilket naturligtvis låter helt fantastiskt.

Det kan ju också låta helt otroligt, helt uppåt väggarna, en produkt av önsketänkande eller placeboeffekt. Men egentligen är det nog inte så konstigt. De flesta (eller alla) av de här sjukdomarna kan kopplas direkt eller indirekt till högt blodsocker eller ett inflammatoriskt tillstånd i kroppen. Och både högt blodsocker och inflammationer i kroppen kan i sin tur kopplas till ett högt intag av socker, stärkelse och omega 6. Alltså socker, spannmålsprodukter, potatis, ris etc. För en frisk normalviktig person med en kropp som tål kolhydrater bra behöver en sådan mathållning inte innebära problem. Men för många kan det bli skillnaden mellan sjukdom och hälsa.

Som Hexeberg påpekar i boken är kunskapen om dessa sammanhang ännu skrämmande låg inom vården och många av hennes patienter har valsat runt  länge i olika vårdinstanser innan de kom till henne.  Åtskilliga patienter har fått höra av sin läkare att det ”inte spelar någon roll” vad de äter. Hon vänder sig i boken till sina kollegor och uppmanar dem att tänka om och tänka nytt. Ja, det vore väl inte en dag för tidigt!

Naturligtvis kan man vända sig emot att Hexeberg valt att kalla boken för ”Bevisen”. Hon har förstås bara tagit med de lyckade fallen i boken, det finns säkerligen patienter som inte blivit hjälpta av denna sortens behandling. Och placeboeffekten har säkert gjort sitt till på sina håll. Dessutom är detta inte någon vetenskaplig studie utan bara en beskrivning av vanlig läkares möten med sina patienter. Men det är gott så, tycker jag. Det råder ingen tvivel om att många fått bättre hälsa genom att tänka om när det gäller kost, det vittnar ju även våra svenska läkare, Andreas Eenfeldt och Annika Dahlqvist om. Och vill man bli upplyft och inspirerad inför en egen kostomläggning eller för att kunna inspirera andra, då är det här rätt bok!

hexebergbok

 

Jag gör lågkolhydratpasta

6 kommentarer

Jag brukar alltid hävda att jag inte känner något behov av att ersätta pastan eller potatisen  på tallriken med någon ”look alike” utan att jag fyller upp med grönsaker istället och trivs bra med det. Det är fortfarande sant men igår ville jag i alla fall testa att göra lågkolhydratpasta. Dels för att jag var nyfiken men också för att man ibland kan sakna pastans förmåga att suga upp den goda såsen. Grönsaker har liksom inte riktigt den förmågan. Receptet kommer från Åsa Falkman Fredriksson och ser ut så här:

2-3 personer

4 ägg
1,25 dl (125 g) färskost som philadelphiaost
1/2 dl fiberhusk

Sätt ugnen på 150 grader, vispa äggen poröst, tillsätt färskost och fiberhusk och vispa ihop.
Bred ut smeten tunt på en bakplåtspappersklädd plåt. Lägg ett bakpapper över och börja kavla ut till papperskanterna. Låt papprena vara kvar under gräddningen. Kan med fördel läggas över på två plåtar så blir degen ännu tunnare. Man kan även bara fördela så tunt man kan med en slickepott.
Grädda i ca 10 minuter. Låt svalna och ta sedan bort översta pappret och skär sedan tunna strimlor av degen! Jag använde pizzaskärare! (Eller rulla ihop och klipp!)
Den är sedan klar att användas! Du kan även frysa eller förvara i kylskåp i några dagar och sedan bara värma.

Man behöver alltså inte koka det sedan utan man äter direkt. Jag använde en plåt, inte två, men nästa gång ska jag prova två för att få tunnare pasta. Jag körde varianten med bakplåtspapper över och under och det gick hur bra som helst. Jag använde inte pizzaskärare eller något liknande utan jag rullade ihop och klippte. Funkade utmärkt.

Och hur blev det då?

Faktiskt riktigt bra! Väldigt pastalikt får jag säga. Till och med 17-åringen som brukar vara kräsen tyckte att det var OK. Det smakade inte så mycket, men det gör ju inte pasta heller. Däremot hade det helt klart pasta feeling och funkade bra som såsuppsugare. Och vill man ha mer smak är det ju bara att krydda. Till helgen tänkte jag att jag ska prova att skära plattor av det hela och göra lasagne. Det ska bli spännande! Jag älskar lasagne och äter det ibland, men kan jag hitta en riktigt god lasagne utan mjöl så blir jag glad!

Till pastan serverade jag en krämig köttfärssås med grädde och creme fraiche och så riven parmesan på toppen. En toppenmiddag! Tyvärr blev jag så till mig i trasorna så jag glömde att plåta. När jag kom på det var det bara lite ensam pasta kvar. Men den såg ut så här. Rätt likt ”riktig” pasta va?

pasta

Lust att röra på sig

2 kommentarer

Jag har försökt skärpa till mig lite när det gäller min träning, en vanlig företeelse så här efter jul. Brukar balla ur lite när det gäller maten över jul och känner mig sedan ganska tung och ofräsch. Dags att röra på sig lite. Inte för att gå ner i vikt. dels tycker jag inte att jag behöver det och dels är träning ganska överskattat när det gäller viktnedgång. Vill man gå ner i vikt är det bäst att lägga om kosten, tränar gör man för att må bra, bli stark och pigg. Försökte få köpa ett klippkort på den träningsanläggning som ligger närmast oss men det var kalla handen. När jag frågade varför de inte hade klippkort så sa de att det inte ”lönar sig”. Jaså? De menade förmodligen att då skulle ju folk bara betala de tillfällen när de verkligen tränar. Istället för att sälla sig till skaran optimistiska dumskallar som köper ett årskort den 1 januari och tröttnar den 11:e. Sådana som jag, alltså. De är inte dumma på träningsanläggningarna! Dessutom har de satt priset på ett halvårskort så högt att man garanterat köper ett årskort istället. Jo, jag vet att Friskis & Svettis har klippkort, men Friskis i Malmö har i princip slutat ha pass på dagen, när jag vill träna, så de går bort. Gym är inget för mig, jag tycker det är så tråkigt att harva i maskinerna att klockorna stannar. Jag vill gå på gruppträningspass och skutta runt med andra till glad musik. Och att träna på kvällarna är helt uteslutet för mig, då är jag för seg. Jag är helt enkelt ingen kvällsmänniska och har aldrig varit. Man ska träna när man känner sig pigg. Jag blir galen på hurtbullar som säger att man ska träna på morgonen för då är fettförbränningen bättre. Det kan ju vara en bra idé om man är morgonpigg och gillar att träna tidigt. Annars verkar det helt idiotiskt, en säkert sätt att tröttna efter två veckor och börja äta kakor, eftersom ”det ändå inte är lönt”. Då spelar det liksom ingen roll när fettförbränningen är som bäst.

En annan sak som retar mig är att många verkar tro att träning alltid är plågsam i början. Att man måste igenom någon gräslig fas när det gör ont överallt och man mår illa. Det tycker jag verkar direkt kontraproduktivt för den som har lite svårt att komma igång. Jag var på ett pass häromdagen som hette ”Body combat”. Ja, jag borde väl ha fattat, men jag gick dit ändå. Det var inte kul. Dels för att de envisades med att spela otroligt jobbig musik i ett väldigt högt tempo. Ni vet sådär så att man inte hinner ta ut rörelserna alls utan bara viftar hysteriskt med armar och ben för att hinna med. Efteråt känner man sig bara sliten och inte alls sådär tröttpigg som jag tycker man ska bli. Svettig men glad. Illaluktande men fräsch. Ja, ni förstår. Dels blev jag irriterad för att ledaren för passet hela tiden skulle pressa oss att ge vårt yttersta. Ja, jag vet att hon bara vill hjälpa till och att många gillar det men jag gör det inte. Jag föredrar att gå ut ganska lugnt och öka på efterhand. Första passet efter ett uppehåll så tar jag det aslugnt. Fuskar hej vilt och vilar när jag kan. Gör kanske häften av armhävningarna och en tredjedel av sit upsen. Nästa gång tar jag några till och nästa gång igen ytterligare några. Efter en månad klarar jag hela passet.  Utan att ha mått illa eller velat gå hem en enda gång! Sen är det dags att börja jobba på allvar om man vill det. Ta ut sig ordentligt och bli riktigt svettig så att man känner att man jobbar. DET är min modell!

Ibland går jag ändå på gymmet och tränar lite. Men jag vägrar de trista maskinerna utan ställer mig istället på crosstrainern och kör ett tag. Är musiken bra så kan jag få lite flow och tro att jag är ute och joggar. Jag älskar nämligen att jogga (jo, ni hörde rätt) men har en dum höft som inte vill. Det har varit så i åratal och jag har besökt alla möjliga för att göra något åt saken men än har ingen lyckats. Sjukgymnaster, massageterapeuter, läkare, osteopat. De har slitit och dragit i mig, knådat och knipit, stuckit nålar i mig och gett mig specialgjutna sulor. Nada, nothing, ingenting hjälper. Nu börjar jag dessutom få svårt att gå längre promenader och att hoppa och skutta på gympapass är helt uteslutet. När de andra hoppar så får jag hitta på alternativa övningar som är hoppfria. Trist! Det senaste är att jag har varit på gång- och löpträning hos några barfotamänniskor i stan. Köpt barfotaskon Vibram five fingers och tränat på att gå med korta, snabba, höga kliv. Få se om det kan hjälpa. Eftersom jag är reumatiker så försöker jag också äta antiinflammatoriskt och hoppas att det även ska hjälpa höften, och jag tycker att det har blivit lite bättre. Kanske…

Efter crosstrainern kör jag lite mag- och ryggträning på mattan. Det låter väldigt ambitiöst men faktum är att jag bara kör lite hipp som happ, olika övningar som jag lärt mig från gympapass. Jag har nämligen bestämt mig för att när det gäller träning så ska jag gå på lustprincipen. Det enda som betyder något är att jag rör mig och tycker det är kul. Som jag ser det så är det det enda som funkar i längden. Och jag är såå trött på ambitiösa träningsprogram som inte uppfylls mer än i tre veckor. Alltså har jag bestämt att när jag går till gymmet så ska jag vara där i minst en halvtimme, men jag får göra precis vad jag vill så länge jag bara rör på mig. Alltså blir det lite olika varje gång, utifrån vad jag känner för. Jag har ingen plan och ingen strategi. Här tar sig den flitige gymbesökaren förmodligen för pannan och invänder: ”Men du måste ha ett mål för din träning!”. Nä, det måste jag inte alls, jag måste faktiskt ingenting! Det är min kropp och jag bestämmer själv. Jag vill bara röra mig och tycka att det är kul. Lustprincipen gäller!

Tanken är att jag ska röra mig på något sätt varje dag. Det är i alla fall målet. Det kan vara en cykeltur, en promenad, ett gruppträningspass eller en stund på gymmet. Det skulle också kunna vara rullskridskor, trädgårdsarbete, discodans hemma i vardagsrummet eller en stund i bassängen på simhallen. Vad som helst! Ibland får jag inte till det, på grund av för mycket jobb eller allmän slöhet, men då tror jag det är viktigt att bara lämna det därhän och tänka på hur jag ska röra mig imorgon. Det är väldigt lätt, med både träning och mat, att ge upp och tänka: Ja, nu har det skitit sig idag så då kan jag lika gärna strunta i det hela veckan. Eller fram till påsk. Eller vad det nu kan vara. Jag försöker att inte tänka så, även om det är frestande. Ja, idag funkade det inte, men imorgon blir det en ny chans. Vad kan jag göra imorgon som gör att jag rör på mig och tycker det är kul?