Zzmarrig pizza

1 kommentar

Jag har försökt ta semester nu i snart två veckor men det går sådär. Eftersom jag är egen företagare så kan jag inte bara stänga av utan måste vara tillgänglig, och i år har det varit mycket kunder som har hört av sig i juli och vill boka saker inför hösten. Roligt att få uppdrag förstås men också lite frustrerande eftersom jag, dumt nog, trodde att jag skulle få en lång semester i år. Det har varit en hektisk vår så det känns som om jag verkligen behöver vila. Jaja, jag har fyra veckor kvar så jag ska väl inte gnälla och förhoppningsvis lugnar det ner sig nu när fler går på semester.

Jag har varit lite matlagningstrött på sista tiden, har inte haft riktig energi och lust att laga mat och det har därför blivit mer färdigmat än jag vill erkänna. Maken tar sin del förstås men han jobbar mycket i Stockholm så då faller det mestadels på mig att fixa mat. 18-åringen lagar mat en gång i veckan men då tar han gärna genvägar som 18-åringar gör och använder halvfabrikat. Och jag har bestämt mig för att inte hacka utan uppmuntra all form av matlagning. Sen försöker jag smyga in lite samtal om rena råvaror och tillsatser när det passar. Jag hoppas att det går in, i alla fall något av det. Men jag är ju inget lysande exempel själv alla dagar, precis…  Lite av min trötthet när det gäller matlagning kommer sig nog också av att det är så mycket mat som går bort om barnen ska gilla det. Särskilt 18-åringen är väldigt kräsen. Ibland lagar jag det jag vill ändå, men då äter han inte vilket känns lite trist. Ibland går jag på hans linje men då tycker jag och maken att maten är rätt tråkig. Nå, nästa månad ska han flytta hemifrån och då kan vi laga mera fritt för 14-åringen är mer öppen för nymodigheter. Det är tråkigt att han försvinner, denna kloka och rara unge, och jag kommer att sakna honom, men just med tanke på matlagningen så känns det faktiskt bra. Nu kan vi ta ut svängarna lite mer.

Min ambition med den här semestern har varit att få lite ny energi när det gäller mat och att prova lite nya saker. Eftersom det har blivit lite si och så med ledigheten så har det gått sådär men några nya grejor har det blivit. Häromdagen provade jag att göra lågkolhydrat-pizza för första gången, någon jag tänkt göra länge. Jag hittade ett recept i Åse Falkman-Fredrikssons bok ”Viktminskning med LCHF”, en bok som jag verkligen gillar. Vare sig man är nöjd med sin vikt eller ej så är den full med smarriga recept som man kan testa, vi har varit nöjda med allt vi har provat. Så här såg receptet ut (klicka på bilden för att göra den större):

pizzarecept

 

Som ni ser så finns där två varianter på pizza-botten. Vi valde den med Keso, eftersom familjen inte är så förtjust i mandelmjöl. Som topping tog vi exakt det som föreslås i receptet förutom att vi bytte ut skinkan mot salami. Mitt bakplåtspapper var slut och eftersom degen är lite speciell och lätt fastnar (jag brukar göra en LCHF-toast med samma ingredienser så jag vet) så vågade jag inte lägga den direkt på plåten utan jag gick emot mina miljöprinciper och tog aluminiumfolie. Det gick sådär kan man säga, det fastnade ordentligt! Vi lyckades till slut skrapa av pizzan från folien och en del av bottnen gick förlorad. Men oj, vad gott det blev! På bilden nedan ser ni min bit. Det ser som vanligt inte så gott ut kanske (den vita mojan är smält mozzarella) men jag försäkrar, det var supergott. Det här gör vi om!

pizza

Annonser

Dålig stämning

2 kommentarer

Jag tror inte någon har missat att det har stormat rejält i LCHF-kretsar den senaste veckan. Kanske har du inte heller missat att det var jag som åstadkom denna storm. Det var inte meningen, det kan jag försäkra, men det blev helt enkelt ett himla liv i kost-bloggosfären.

Det började med att jag skulle vara gästbloggare på Kostrådgivarnas sida för en dryg vecka sedan och jag skrev ett inlägg med det provocerande namnet ”Mat-sekten”. Jag ville lufta tankar som jag länge gått och burit på, men i min vanliga hialösa stil så skrev jag snabbt utan att fundera särskilt mycket på om någon kunde tänkas bli arg eller ledsen. Jag gillar en bra diskussion och tänkte att det skulle bli kul att ha en sådan. Det var helt klart fel tänkt, det blev ingen bra diskussion, det blev helt enkelt riktigt dålig stämning! Många blev arga och ledsna; med rätt eller orätt råder det delade meningar om. Ilskan spred sig från blogg till blogg och jag blev snabbt den mest avskydda personen på den här sidan ekvatorn. Det gick så småningom över i rena personangrepp och några började tolka in saker i min text som aldrig funnits där, ibland misstänkte jag att vissa helt enkelt inte läst texten utan de ville bara hålla med sina kompisar. Jag försökte bemöta kommentarerna men upplevde att folk bara blev argare och argare vad jag än sa; slaget var redan förlorat! Inte roligt, det kan jag försäkra! Jag är inte så kaxig som jag trodde uppenbarligen, för jag mådde verkligen skitdåligt. Efter ett tag blev jag tvungen att sluta läsa, jag blev helt enkelt så ledsen att jag inte klarade mer. Det låter kanske fegt, men de som själva har befunnit sig i ett sådant här ”drev” vet precis vad jag pratar om. Det är aldrig roligt att folk tycker illa om en, om de dessutom uttrycker det offentligt så är det riktigt jobbigt!

Läs inlägget här: http://www.kostradgivarna.se/2013/06/mat-sekten/

Igår skrev jag ett nytt inlägg och berättade lite om hur jag upplevt det hela. Än så länge har jag bara fått positiv feedback och sansade kommentarer som jag kunnat bemöta. Det känns skönt kan jag säga!

Läs det inlägget här: http://www.kostradgivarna.se/2013/07/eftertankar/

Jag medger gärna att jag uttryckte mig klumpigt, jag ville inte alls göra någon ledsen eller arg. Att provocera är inte min grej; jag är faktiskt en ganska vänlig figur, fråga mina vänner. Så, det jag EGENTLIGEN ville säga var att jag är oroligt för vart LCHF är på väg. Jag vill INTE fördöma någons sätt att äta eller leva, men det oroar mig när ätandet till slut omgärdas av så stränga regler att vissa slutar känna efter vad som är bra för en själv eftersom man är så rädd att ”göra fel”. Denna rädsla kan dessutom späs på när några (inte alla!) är kritiska mot allt som går utanför regelverket. Jag upplever att det är så inom LCHF på VISSA håll (inte överallt). Det är min upplevelse, andra upplever det annorlunda. När ätandet blir en matematik- eller fysiktenta så tycker jag att vi är på väg åt fel håll. Jag eftersträvar ett avslappnat förhållande till mat och en mat som är naturlig och artegen. Som Anna Hallén uttrycker det: ”Man ska äta för att leva, inte leva för att äta”. VILL man mäta eller väga så gärna för mig, jag ville bara att vi skulle stanna upp ett tag och reflektera. Vad håller vi på med? Är detta bra? Trivs alla? Lite självrannsakan då och då tycker jag är av godo, för alla. Varje seriös organisation/förening/riktning bör ägna sig åt det lite då och då. Och gudarna ska veta att jag rannsakat mig själv den sista veckan! Jag hoppas att fler vill göra mig sällskap, välkomna!