Jag har  funderat ett tag på hur man ska kunna umgås med folk på ett mera kravlöst sätt. Det kändes som om vi länge satt fast i par-middag-svängen, d.v.s. den sväng där man bjuder hem sina vänner i jämna par för att äta middag. Det ska vara tre-rätters middag med piffiga nya rätter, det ska vara välstädat, man ska ha snygga kläder och det ska pratas om den senaste renoveringen man gjort. Man städar och lagar mat hela dagen och när gästerna kommer så är man helt slut och orkar knappt umgås. Ja, jag överdriver lite nu, men det är bara för att få fram poängen. Jag har naturligtvis upplevt många jättetrevliga middagar med goda vänner, men jag kände ändå att det borde vara mer fokus på själva umgänget, samtalet, känslan. Och mindre fokus på prestation och uppvisning av hemmet och ens kok-konster. När jag började prata med maken om detta visade sig att han var helt på min linje. Sagt och gjort, vi ville hitta nya former att umgås på.

När vi började fundera så mindes vi de trevliga pubarna vi hade på studentnationen när vi pluggade. När vi bara samlades i vår lokal och tog en öl och snackade och turades om att sköta baren. Vi åt ingenting på dessa pubar, den enda mat som fanns var en dammig burk med pyttipanna som stod i baren för att blidka alkoholbyråkraterna. För man skulle ju servera mat för att få servera alkohol. Om någon faktiskt hade försökt beställa en portion pytt så tror jag den som stod i baren för tillfället hade blivit väldigt förvånad.

Vi ville försöka återskapa den avslappnade känslan från studentnationen fast lägga till lite enkel mat. Så då skapade vi ”Pub hos Eknes”. Så här går det till: En fredag ungefär varannan månad har vi ”pub” i vårt vardagsrum. Vi bjuder in ett begränsat antal gäster, (vi bjuder ungefär dubbelt så många som är lagom, för ungefär hälften brukar kunna komma) inte fler än att att alla ska få plats att sitta ner någonstans. Inbjudningarna sker på enklast möjliga vis, vi lägger upp det som ett event på Facebook. De som inte har Facebook mejlar vi till. Vi brukar bli ungefär 20 stycken, vissa ”stammisar” kommer i stort sett alltid, vissa kommer då och då. Vi ”öppnar” klockan sju, man kommer och går som man vill. På balkongen har vi ställt några lådor öl, vin och läsk/vatten och där tar man själv. Man prickar av på en lista vad man tar och betalar ett självkostnadspris när man går. I köket står det en gryta på spisen med t.ex. chili con carne, soppa eller goda korvar och där tar man sig mat, den bjuder vi på. Lite tillbehör som t.ex. sallad eller bröd blir det också förstås.

Vi har kört Pub hos Eknes i något år nu och det har verkligen blivit precis som vi ville. Det är avslappnat och roligt och vi sliter inte ut oss på förberedelser. Fokus är precis där det ska vara, på att hänga och ha trevligt med sina vänner. Extra roligt är att vi bjuder in folk som vi gillar från olika håll så det har skapats en del nya vänskapsband på Pub hos Eknes. Folk som aldrig har sett varandra förr sitter och löser världsproblem vid vårt köksbord, det är kul! Och på småtimmarna hamnar vi alltid i soffan med ”Paddofonen”, dvs I-Paden med Spotify igång. Vi skickar runt den och så turas man om att välja en låt, oftast utan att berätta vad det är så får de andra gissa. Ett demokratiskt sätt att välja musik och så får man höra en massa musik man kanske aldrig hade fått höra annars. De sista brukar vackla ut vid fyra-fem-tiden (efter att ha sagt: ”Jag ska bara välja EN låt till” ungefär fem gånger), det tycker jag är ett gott betyg.

Vårt nästa steg är att flytta vardagsrummet ut på krogen. Då behöver ju ingen förbereda något alls! Istället för att bjuda hem folk så säger man: Vi ses på puben X eller restaurangen Y på lördag! Det kan bli ett trevligt komplement till vår pub därhemma.

En annan tanke, som vi kombinerar med den ovanstående, är att bli mer spontana, allting behöver kanske inte planeras så noga i förväg. Vi har börjat så smått med att skapa en grupp på Facebook för de som brukar vara med på hemma-puben. Där skriver vi in så fort vi går ut och sätter på en pub och gärna vill ha sällskap. Det gör vi hyfsat ofta nuförtiden när barnen har blivit så stora så de struntar i var vi är. Vi gillar att hänga på pubar! Experimentet har just börjat, det ska bli kul att se om folk hakar på. Eller är det för mycket att begära i dessa stressade och planerade tider?

Är det kanske någon mer som har tankar om kravlöst umgänge? Dela gärna med er i så fall!

Vill du anmäla dig till föreläsningen med Anna Hallén den 30 maj? Klicka här!

Uj, uj, uj, nu var det längesen jag skrev något! Det är likadant varje år, i maj jobbar jag så mycket att jag liksom missar våren. Och varje år så svär jag på att nästa år ska jag minsann inte jobba så mycket i maj, då ska jag ta det lugnare och njuta av varenda liten blomknopp och nykläckt ankunge. HAHAHAHA säger jag bara, i år har jag jobbat mer än någonsin. Det är ju så när man är egen företagare att man inte riktigt vågar lita på att pengarna räcker hela året om man inte tar alla uppdrag som kommer i ens väg. Så då passar jag på i april-maj och september-oktober som är mina högsäsongsmånader, och jobbar som en bäver på upptåttjack. I år går jag dessutom en (skratta inte nu) kurs i stresshantering, vilket ytterligare ökar på arbetsbördan. Jag ska ju inte bara sätta av tre dagar i månaden att sitta på kurs, jag ska ju dessutom göra hemarbete och plugga inemellan. Puh!

Nu tror jag emellertid att det har lugnat sig lite grand, nu börjar det mer likna en normal heltidstjänst. Denna helgen har jag varit helt ledig och bara gjort sådant som känts kul och avkopplande. Skönt är bara förnamnet! Igår gick jag på vintagemässa vilket var jätteroligt; massor med fina gamla kläder och prylar. I morse kändes det som om det skulle vara roligt att testa att göra chokladglasspinnar så då gjorde jag det. Och de blev supergoda! Jag lånade sonens glasspinneformar som han fått i present någon gång för 100 år sedan och aldrig använt, kartongen var fortfarande inte öppnad, men nu var det dags. Jag hade tänkt använda ett gammalt recept som jag använt innan, men jag kunde inte hitta det, så jag googlade efter ett nytt. Det innehöll Stevia, men eftersom jag är lite skeptisk mot alla sötningsmedel, även de s.k. naturliga, och hellre sötar på ett sätt som jag uppfattar som naturligt, så valde jag honung istället. Jag tror att t.ex. en banan också hade gjort ett bra jobb här, men någon sådan hade jag inte till hands.

Så här blev receptet:

Vill du anmäla dig till föreläsningen med Anna Hallén? Klicka här

Idag blev det lax till middag, ett nytt försök att göra laxen lite roligare än att bara köra den i ugnen som den är. Denna gången fastnade jag för ett recept av Åse Falkman Fredriksson. Tycker att hennes  bok ”Viktminskning med LCHF” innehåller många recept som ser riktigt läckra ut vara sig man vill gå ner i vikt eller inte, och de vi har testat har vi varit mycket nöjda med.

Så här ser receptet ut (klicka på bilden om du vill göra den större)

Mycket lättlagat som ni ser, bara att moja ihop allting och hälla på laxen. Utom räkorna då som ska på EFTER att laxen varit i ugnen, annars blir de sega. Maken och jag tyckte det supergott, en ny fiskfavorit. 13-åringen tyckte det röran var ”ovanligt god för att vara en röra” och gav alltså tummen upp. 18-åringen gillade det inte, men han gillar inte så mycket så det var väntat. Det här gör vi alltså fler gånger!

Vill du anmäla dig till föreläsningen med Anna Hallén? Klicka här

Nu var det länge sedan jag skrev igen. Tiden liksom bara går medan man sysslar med annat, till exempel jobba! Jag har fullt upp med mitt arbete som miljökonsult, förbereder utbildningar, håller utbildningar, håller föreläsningar, tar hand om studieturer m.m. Det är roligt men jag vill gärna jobba mer med hälsofrågor nu känner jag. Miljö har jag jobbat med i så många år och det skulle vara kul med något nytt. Och jag vill så gärna få mer tid att skriva på bloggen. Men man måste ju försörja sig så jag fortsätter med det som ger pengar i kassan och hinner inte med att utveckla och marknadsföra hälsobiten. Jaja, det kommer väl…

På senare tid har jag funderat mycket på vad maten betyder för oss och vad den borde betyda. Det känns som om den borde både vara mer viktig och mindre viktig. Mer viktig i den betydelsen att vi borde se till att äta sånt som är bra för våra kroppar och själar. God och näringsriktig mat som får oss pigga och glada, mat som ser vacker och inbjudande ut, mat utan tillsatser och bjäfs som är producerad utan att skada djur och natur. Naturlig mat alltså!

Mindre viktig borde maten vara i den betydelsen att den borde få vara just mat. Näring. Något vi äter några gånger under dagen för att kunna hålla igång. Inte tröst, kompensation, uppiggande medel, kickar för en trött hjärna. Om du hela tiden tänker på mat och ätande så är det något som är fel. Om du äter fast din kropp egentligen är mätt och nöjd likaså. Då behöver du ta dig en funderare. Vad är det som du egentligen behöver? Kanske behöver du gå och prata med någon? Kanske behöver du se över din arbetssituation? Eller räcker det med att du skaffar dig lugn och tröst på andra sätt? Avslappningsövningar? Varma bad? Massage? Yoga? Skogspromenader? Träning? Något som inte skadar din kropp så som snabba kolhydrater gör. För det är ju ofta dem vi äter för mycket av när vi äter fel.

Ett av mina dåliga samveten är att vi äter mycket halvfabrikat hemma hos oss. Bristande tid och ork gör att det ofta blir pappa Felix eller Mamma Scan som står för maten. Länge, länge har jag mått dåligt över det. Hur kan jag ge mina barn sånt? Fullt med socker och tillsatser, fattigt på naturligt fett. När jag borde laga allt från grunden som en god mor gör. Jag borde verkligen skärpa till mig. Men på senare tid har jag börjat ilskna till. Vissa dagar ORKAR jag inte stå och trilla köttbullar eller panera fisken själv. Få dagar orkar jag röra ihop min egen majonnäs eller göra egen ketchup (inga dagar om jag ska vara ärlig). Då är halvfabrikaten det som räddar middagen. Men varför måste de vara så dåliga? Måste valet stå mellan att trilla köttbullar tills fingrarna värker eller att ge barnen skräp till middag? Är det inte Felix och Scan som borde ta och skärpa till sig? Det är ju många som liksom vi har svårt med att få ihop det där livspusslet. Borde vi inte kunna köpa halvfabrikat av god kvalitet och med ett bra näringsinnehåll? Lite bättre har det väl blivit men det känns som om det är långt kvar. Borde vi kanske starta ett uppror? En halvfabrikatsrevolution?