Vill du anmäla dig till föreläsningskvällen med Ann Fernholm och Gunilla Eldh den 11 april?  Klicka här

Jag har varit extremt dålig på att blogga på sistone på grund av hård arbetsbelastning i företaget. Det blir ju gärna så med eget företag att man tar allt som dyker upp eftersom man inte vet hur det blir längre fram. Och då kan det ibland bli en smått omänsklig arbetsbörda. De senaste veckorna har jag ärligt talat inte mått helt bra och eftersom jag redan har en ”nära väggen”-upplevelse bakom mig som resulterade i byte av jobb och 2,5 års terapi så känner jag igen tecknen:. Värk i bröstet, yrsel, minnesluckor, irritation, bland annat. Nu har det emellertid lugnat ner sig och jag mår mycket bättre. Det var en nyttig tankeställare! Jag får nog inse att jag inte bara kan stoppa in allt som dyker upp i almanackan utan att jag faktiskt måste ha is i magen och säga nej när det börjar hopa sig. Man måste ju ha luft i almanackan också så att man hinner pusta, särskilt med ett jobb som mitt, där det mesta jag gör handlar om att ställa sig framför en grupp, prestera och bli bedömd. Eftersom jag har väldigt höga krav på mina egna prestationer så blir det mycket psykiskt stress emellanåt och efter en utbildning eller en krävande studietur är jag ofta helt slut. Då krävs det vila och sedan är jag på G igen. Ställtid, Johanna, ställtid! Det ironiska är att en del av stressen denna gång kom sig av att jag har börjat på en stressterapeututbildning och måste avsätta tid att plugga till den också… 🙂

Matlagning har i detta läget inte blivit särskilt högt prioriterat och eftersom maken också har haft mycket omkring sig så har det blivit en hel del halvfabrikat och hämtmat. Känns ju inte helt bra, särskilt inte att ge till barnen, men ibland är det bara så det är. Hade jag ställt krav på mig själv att laga allt från grunden de sista två veckorna så tror jag att jag hade rasat ihop. Det som retar mig är att de flesta halvfabrikatsrätter är så dåliga; fulla med tillsatser och billiga, dåliga oljor. Borde det inte finnas vettiga alternativ för oss som inte hinner eller orkar emellanåt? Hallå! Samma med hämtmaten, det mesta (som inte kostar skjortan) är skräp. Varför finns det inte ”hål i väggen” här och där i stan, där stressade familjer kan hämta god, enkel och näringsrik mat för en billig peng, lagade av någon annan och som man bara kan värma?

Nå, häromdagen fick jag i alla fall en smula energi över och beslutade mig för att testa Åse Falkman Fredrikssons rättikagratäng som verkade urgod. Rättika är en rotfrukt som är mindre kolhydratrik än potatis och för mig som älskar potatisgratäng så kändes det spännande att prova. Receptet har jag hämtat från Åses blogg som finns på http://www.56kilo.se  och det ser ut så här:

Krämig vitlöksdoftande rättikagratäng

6-8 portioner

1,2 kilo skalad skivad rättika
5 dl grädde
3 stora hackade vitlöksklyftor
1 burk ekologisk vitlöksost (Castello)
2 tsk salt
2 krm svartpeppar
1 gul skivad lök

Koka upp rättika med grädde, vitlök, ost och salt & peppar. Låt sjuda i ca 10 minuter innan den skivade löken åker i. Låt koka 5 minuter till.
Häll upp i form och fördela lagrad, riven ost ovanpå.
Sätt in i nedre delen av ugn på 175 grader i 1,5 timme – lägg eventuellt lite aluminiumfolie ovanpå när den fått tillräckligt med färg.

Jag bestämde mig för att servera den till helstekt fläskytterfilé och en sallad. Den var otroligt ”såsig” när jag ställde in den i ugnen så jag gjorde ingen sås, men det ångrade jag sedan för vätskan kokade in i gratängen. Den blev krämig ändå, och köttet var mört och fint (jag helstekte det i en stekpanna med lock) men en sås till hade inte skadat!

Barnen gillade den inte, men det hade vi inte heller väntat oss, de gillar inte potatisgratäng heller. Både maken och jag tyckte dock att den var riktigt god. Jag tycker nog fortfarande att potatisgratäng är liite godare, men maken tyckte det var precis lika gott. Det här kommer vi definitivt att göra igen!