Vill du anmäla dig till föreläsningen med Ann Fernholm och Gunilla Eldh den 11 april? Det gör du här: (Pdf-fil. obs, två sidor!) Inbjudan_forelasningskvall
Det var länge sedan jag skrev på bloggen, vilket kan skyllas på förkylning och väldigt mycket att göra på jobbet. Jag arbetar som miljökonsult när jag inte är kostrådgivare och det har varit ovanligt mycket att miljökonsulta om denna vårvinter. Jag har vant mig vid att ta det lite lugnt mellan januari och april för att sedan gasa på och jobba övertid under våren och försommaren och hösten, men i år är ingenting sig likt. Flera kunder vill köra miljöutbildningar och massor med folk vill komma på studiebesök till hållbara Malmö och titta på olika miljöprojekt. Sen har jag också flera kostföreläsningar att förbereda. Roligt men lite jobbigt när det blir mycket på en gång! Jag hoppas att det innebär att försommaren blir lite lugnare än vanligt för jag orkar inte köra detta tempot hela året. Då blir det till att ställa mig på bromsen och säga nej till en del uppdrag. Väldigt svårt när man är egen företagare, för man vet ju aldrig hur det blir framöver…
Förra gången skrev jag om hur man gärna äter kassa grejer när man är sjuk och jag märker under stressiga perioder att det gärna spårar ur då också om man inte är uppmärksam. Dels för att man inte hinner fixa något vettigt utan ofta måste äta ”on the fly”. Dels för att man gärna skapar lugn och trygghet i kroppen i en stressad situation genom att äta något fast man inte är hungrig. Är man trött kan det också vara ett sätt att pigga upp sig att tugga på något sött. Vi är förstås olika här, en del känner inte igen detta alls medan andra nickar instämmande och säger: ”Jajamensan” så fort det kör ihop sig så blir jag sugen på rostemackor med sylt”. Eller dajm. Eller vad det nu kan vara. Tricket är förstås att försöka stanna upp och känna efter: Är jag hungrig eller bara sugen? Är du osäker så ät något protein- eller fettrikt som t.ex. ett kokt ägg. Försvinner känslan av att vilja ha något så var du hungrig och har nu åtgärdat detta på ett bra sätt. Finns känslan kvar, ja då är det sug det handlar om och då vill man oftast ha snabba kolhydrater. Äter du sådana så försvinner kanske suget men bara tillfälligt, sedan kommer det tillbaka och ofta med ökad styrka. Försök istället att stanna upp och vara i känslan. Känn efter hur det känns och fundera på vad suget kan bottna i. Finns det något annat sätt att trösta och lugna kroppen? Ett varmt bad? Massage? Ligga en stund på spikmattan? Ta en lugn promenad? Eller behöver du kanske gå och lägga dig och sova? Är du ofta stressad måste du förstås fundera på hur du lever och på vad du kan ändra i ditt liv.
När man som jag jobbar med att ta hand om studiegrupper av olika slag så uppkommer det problem när man ska äta med dem, vilket jag ibland gör. Lunch eller middag är inga problem, jag brukar bara strunta i att äta potatisen eller pastan utan att göra något väsen av det. Ofta får man så stora portioner på restaurangerna att jag blir mätt ändå. Värre är det med fikorna. Om vi hade varit ett gäng jämbördiga kompisar så hade jag bara struntat i bullen eller kanske ersatt den med en bit mörk choklad eller nötter. Men nu är jag utbildare eller guide och det här är mina kunder. Då blir det genast lite annorlunda. Jag märker att särskilt kvinnor blir lite provocerade om jag inte tar någon bulle eller kaka. Eller så får de dåligt samvete för att de själva äter bulle, vilket jag naturligtvis inte har några synpunkter på. (Det är deras val och jag vet ju ingenting om hur de äter i vanliga fall eller vad de mår bra av.) Och att provocera sina kunder och ge dem dåligt samvete är ju inget man vill. Alltså äter jag bullen. Eller kakan. Oftast gör det ingenting för det är inte så ofta som jag fikar med kunderna. För det mesta är det lunch det handlar om. Och jag tål lite undantag. Men denna veckan har jag haft fyra heldagar i rad med olika kunder, vilket innebär fyra eftermiddagsfikor med bulle, kaka, chokladbiskvi och muffin. Hmm, inte så bra. Jag funderar på att börja ställa krav på lågkolhydratfikor på caféerna. Det har inte känts lönt tidigare, men nu är kanske tiden mogen?
Mat & Miljö 
Men vad är det för fel på att inte äta bullen? Det ska vara fruntimmer till att lyckas läsa in något nedlåtande i detta. Allvarligt asså… Sverige numera, landet där mest kränkt vinner… Jag skulle ha med mig en liten lagom burk fylld med kallpressad kokosolja, och sleva i en rejäl klick i teet/kaffet. Hmm… Vänta nu här… Det är ju så jag gör nu, juh… 😉
Jo, förresten, jag testade, sist jag åt restauranglunch, att säga till den trevliga tösen som tog beställningen att de kunde strunta i att ge mig potatis, för jag tänkte ändå inte äta den.
-Jahaa, sa hon, Då kanske du vill ha mer grönsaker i stället?
Javisst, sa jag, Gärna! Och in kom en konstfull tallrik,med fiskbiten lagd på en tjock bädd av lättkokta/stekta smarriga grönsaker. Potatisätarna i sällskapet blev avundsjuka, tror jag. Det roade mig.
Det var trevligt att höra, Joel, och jag har samma erfarenhet som du. Lunch eller middag är inga problem. Är jag ute och äter på kvällstid för att njuta och ha kvalitetstid så säger jag ofta till precis som du och då brukar man få en massa goda grönsaker istället. Ibland väljer jag dock att äta potatisen och njuta av den. Jag älskar till exempel potatisgratäng och väljer att äta det ibland. Pasta däremot eller ris bryr jag mig inte så mycket om så det är inget jag längtar efter eller saknar. Är det en snabb dagens på en lunchrestaurang så brukar jag strunta i att säga något och bara skippa potatisen eller pastan, det funkar fint för mig. Kanske borde man ändå be om något annat i rent uppfostrande syfte, tänker jag nu. Lika bra att restaurangerna börjar vänja sig vid att vi är många som äter så här. Och att slänga mat är ju en dum idé.
Apropå det här med att känna sig kränkt så är det inte så konstigt. Mat är en känslig fråga och sockersuget är ofta starkt. Folk (inte bara kvinnor) vet att de borde avstå men klarar det inte. När man då ser någon som avstår, ja då väcks det känslor…
Det kan kanske kännas som att man provocerar någon bara för att man väljer att äta eller inte äta vissa saker, och kundrelationer ska man vårda. Men…att vika ner sig och sälja ut sin integritet i socala situationer (för att slippa ogillande och vinna bekräftelse) är tyvärr lite ”kvinnligt” (en del män gör det också) och att falla i den fällan riskerar skada en själv och man missar sin möjlighet/skyldighet att vara ett gott föredöme och agera med integritet. Det räcker att säga att ”jag äter inte X för jag mår inte bra av det”. Punkt! Kommer det följdfrågor kan man berätta om att man mår bättre nu än man gjort på länge och (som jag) inte varit sjuk (på något endaste litet sätt) på ett och ett halvt år. Jag försöker följa principen ”Attraction not promotion”, dvs andra lägger märke till att jag ser ut att må riktigt bra och att jag ”aldrig är sjuk”, och då ställer de frågor och jag svarar. Detta är ofta att föredra framför att vara påträngande och trycka upp ”kunskap” i andras ansikten utan att de bett om det. Inte alltid jag klarar att avstå från det själv, men det är ett bra förhållningssätt. Tack för en intressant blogg!
Stefan! Jag håller egentligen med dig helt och hållet om det här med att vika ner sig och jag gillar verkligen din apporoach med attraction not promotion. Så brukar jag också tänka. Aldrig tjata eller försöka pracka på, bara vara ett föredöme.Och bland vänner anammar jag samma tankar som du. Men i det här fallet handlar det om kunder och för mig är det stor skillnad då. Kunder ska helt enkelt hållas på mycket gott humör i min värld, annars är de snart någon annans kunder. Men jag ska helt klart fundera på andra fikor än de vanliga. Häromdagen höll jag i ett möte på kvällstid. Det var en liten grupp och de hade redan ätit middag så det behövdes inte så mycket. Då bjöd jag på nötter och fin mörk choklad till kaffet och det var mycket uppskattat.