Häromdagen var det en  frustrerad mamma som gjorde ett inlägg i en Facebook-grupp för kostrådgivare som jag är med i. Hon kunde inte få sina barn att äta lågkolhydratkost, de ville hellre ha mackor och pasta och bullar. Hon var ledsen och kände sig som en dålig förälder. Till min förvåning fick hon svar av en hel hög med duktiga kostrådgivare som sa samma sak; trots sin framgång i yrkeslivet med att hjälpa folk att få ett bättre och piggare liv så kunde de inte få kosthållningen att fungera på hemmaplan. De kände sig alla som elaka tjatmonster som med lock och pock, ofta förgäves, försökte intressera barnen för alternativ som skulle kunna ge dem en bra grund att stå på. Vad gör man?

Många av de som gjorde inlägg i diskussionen upplevde att en stor del av problemet låg i den mathållning som barnen hade i skolan och på dagis. Om man hela dagarna matas med socker- och stärkelserik föda och får smak för detta så är det inte så konstigt att man tycker att det mindre söta som serveras hemma känns tråkigt. En sak vet alla som börjat med lågkolhydratkost; i början saknar man den söta smaken som man levt med så länge, men det går fort över. När man inte längre har den på tungan jämt och ständigt försvinner suget och man börjar tycka att söta mackor och bullar inte är gott längre. Dessutom vaknar smaklökarna till liv och man börjar kunna känna nya smaker och uppskatta dem. Men barnen på dagis eller i skolan får inte chansen att uppleva detta, de matas ständigt med snabba kolhydrater i pasta, mackor, bullar, nyponsoppa, frukt och annat som smakar sött, ökar sockersuget och höjer blodsockerhalten. Dessutom får de lättprodukter i form av lättmargarin och lättmjölk som inte gör dem mätta. Sen kommer de hem, trötta och griniga med ett blodsocker som rasat i botten och vill ha mer sött i form av snabba kolhydrater. Inte så konstigt.

Några som jag tycker riktigt synd om är överviktiga barn. De gängse kostråden till dem är att äta mindre socker och mindre portioner mat. Med socker menas då oftast produkter med strösocker i, som bullar, saft, godis osv. Det är ju en bra början och det kan räcka för somliga men inte för alla. Vi är olika känsliga för kolhydrater och vi har olika lätt för att gå upp i vikt. Pasta, bröd, potatis och ris innehåller stärkelse som omvandlas till socker i kroppen och höjer blodsockret. Ett högt blodsocker ökar mängden insulin som ökar fettinlagringen och vissa kan bli rejält överviktiga på en stärkelserik kost. En liten stund efter att man ätit sin stärkelserika och blodsockerhöjande måltid  rasar blodsockret snabbt igen och hjärnan skriker efter mer socker för att höja blodsockret. Det är en ren överlevnadsinstinkt som få kan stå emot.  Eftersom barnen dessutom fått det idiotiska rådet att äta fettsnålt blir de inte mätta på de små portioner de förväntas äta utan utan de blir snart hungriga igen.  Då får de höra att de måste avstå eftersom de hyss ätit. När de sedan äntligen får äta får de höra att de äter för mycket, de är ”för glupska”. De vandrar alltså omkring med en svängande blodsockerkurva och ständig hunger och sötsug och känner sig värdelösa för att de inte lyckas gå ner i vikt. Har de otur blir de dessutom retade av andra barn för att de är tjocka, vilket ökar självföraktet. Jag blir så arg när jag tänker på det att jag håller på att krevera! Tänk om någon kunde hjälpa dessa barn att äta på ett sätt som gör att blodsockerkurvan ligger på en stadig, jämn nivå och så att de slipper vara hungriga. En lågkolhydratkost med naturliga fetter helt enkelt. Då skulle fettinlagringen minska, hungern och sötsuget försvinna och de skulle gå ner i vikt, bli pigga och glada.

Hur gör man då för att vara en bra förälder som ger sina barn mat som de mår bra av? Oavsett om de är överviktiga eller har en normal kroppshydda. När de skriker efter mackor, pasta och kex? Ja, var och en måste naturligtvis hitta sin modell  och jag tror att det också beror på hur stora barn man har. De mindre är inte så fastkörda i gamla vanor och är lättare att ”lura”. Å andra sidan är det svårare att resonera med dem. Olika åldrar innebär ju också olika stor lust att trotsa sina föräldrar och köra sitt eget race. Här får man känna sig fram och välja sina strider.

Man kan ju förstås försöka påverka skolan eller dagis att dra ner på sockret. Att få dem att servera mindre pasta är nog kört, men man kanske kan få dem att dra ner på de söta mellanmålen med nyponsoppa och sirapslimpa? Och att skippa lättprodukterna och ge barnen riktigt smör t.ex. När det gäller hållningen på hemmaplan så tror jag att det ofta är kontraproduktivt med för mycket förbud och tjat. Det är ofta lättare att stå ut med en begränsning än ett totalförbud så man kan ju börja där. Hos oss har vi successivt dragit ner på läsken till exempel. Vi har tre stora tonårspojkar som alla är förtjusta i läsk så där dricks det stora mängder om man inte är uppmärksam. Ett tag körde vi med ”bara läsk på helgen”. Så småningom tyckte vi att det ändå dracks för stora mängder under helgen så vi berättade för barnen att vi var oroliga för deras hälsa och frågade dem själva vad de tyckte var en rimlig mängd. Nu märker vi att de ofta inte ens dricker den mängd som vi kommit fram till. Det känns bra. Det dricks fortfarande en hel del så målet är att minska ytterligare men vi har kommit en bra bit på väg.

Till middag vill våra barn gärna ha pasta, potatis eller ris. Att helt ta bort det tror jag bara skapar negativa känslor kring lågkolhydratkost så vi har istället dragit ner på det. Ungefär hälften av gångerna lagar jag den där pastan eller potatisen och ställer fram men maken och jag tar inget utan äter kött/fisk, grönsaker och sås. Och vi säger aldrig något om att barnen tar, om man bjuder på det så får man stå för det, då måste det vara okey att ta. De andra gångerna gör jag ingen pasta utan barnen äter som vi och jag försöker göra grönsakerna extra lockande för dem och inte för ”vuxna” i smaken. Målet är förstås att minska ytterligare på pastan och potatisen, men vi tar ett steg i taget.

En annan fråga hos oss har varit frågan om fika på helgen. Tyvärr har vi genom åren skapat en tradition av bull- och kexfika på helgerna, dvs fredag, lördag, söndag. Det blir mycket socker det! Vi begrep inte bättre helt enkelt och nu är det svårt att ändra. Jag försöker fixa lågkolhydratfikor av olika slag; pannkakor eller kakor på koksnöts- eller mandelmjöl, glass gjord på riktig grädde och sötad med stevia etc. Ibland går det hem hos barnen, ibland inte. Då försöker jag inte tvinga någon men maken och jag äter och barnen får äta sina bullar. På lördag har vi ”äta-vad-man-vill-dag och då blir det traditionell bullfika på eftermiddagen och lördagsgodis på kvällen. Jag tror att det är lättare att avstå resten av veckan om man vet att det kommer en lördag där man får.

Jag hoppas och tror att vi på detta sätt sår frön hos barnen som kommer att få dem att äta bra längre fram i livet. De gör ju ofta inte som vi säger utan som vi gör och barnen ser varje dag hemma att vi bryr oss om vår hälsa och försöker leva därefter. Att vi njuter av vår mat och mår bra. Det kan verka som om man inte når fram men i det långa perspektivet tror jag att det är precis vad man gör, i alla fall om man kan avhålla sig från för mycket tjat och negativa samtal kring mat och hälsa. Var ett bra exempel, erbjud vettiga alternativ och visa att du njuter av maten så har du kommit långt!