Läste häromdagen ett inlägg från en kostrådgivare som gjorde mig fundersam. Hon sa att folk som hon kände brukade försöka dölja sina matinköp för henne eftersom de skämdes över att de inte var nyttiga nog. De brukade också kolla in vad hon åt och påpeka om det inte var 100% nyttigt. Båda dessa saker tyckte hon var bra eftersom det bevisade att hon gjorde nytta som kostrådgivare. Jag tycker det låter fullständigt gräsligt! Jag vill absolut inte att folk ska se mig som någon slags matpolis och inte heller som någon perfekt ouppnåelig förebild.

Jag skulle inte vilja gå till en kostrådgivare som aldrig känner sötsug och aldrig hoppar över skaklarna. Hur ska en sådan övermänsklig person kunna förstå mig och de utmaningar jag möter? Lika lite skulle jag vilja gå till en psykolog som aldrig mår dåligt eller en coach som aldrig tvekar över sina livsval. Jag vill träffa en medmänniska, en som kan möta mig på min egen spelplan. Naturligtvis vill jag inte få råd av någon som har tappat kontrollen fullständigt, det vore inte så konstruktivt, men jag vill veta hur man kan manövrera i en värld full av frestelser och fällor utifrån den verklighet jag befinner mig i, inte i någon drömvärld jag inte kan känna igen mig i.

På bilden nedan ser ni den middag jag åt igår. Kebabtallrik med pommes frites och någon geggig dressing. Tyckte jag det var gott? Javisst! Skäms jag eller har ångest för att jag åt det? Nej, inte alls. Jag har sorterat in den sortens mat i kategorin ”Lite och sällan”. För det mesta äter jag inte så här. Men då och då. Och då njuter jag precis som jag njuter av alla de nyttiga och goda måltider som ryms under fliken ”Ofta och mycket”. För jag är en människa. Inte en klippdocka.