När jag var gravid med mina barn hade jag så kallad graviditetsdiabetes. Det var på den tiden man började med sockerbelastning av alla gravida, det vill säga man får dricka en vidrig sockersmörja och sedan mäts blodsockret för att se hur kroppen klarar av att ta hand om det hela. Min kropp hade vissa problem och det konstaterades att jag låg precis över gränsen för graviditetsdiabetes. Det innebar att jag slapp ta insulinsprutor men att jag skulle gå på diabeteskost och sticka mig i fingrarna flera gånger om dagen för att hålla koll på att blodsockret inte stack iväg. Jag fick också gå hos en dietist på diabetesmottagningen på sjukhuset som gav mig goda råd om hur jag skulle äta. Råden var de sedvanliga på den tiden, ät inte fett men gärna kolhydrater från spannmål och andra stärkelserika produkter. De råden känns väldigt märkliga för mig och många andra idag, när vi vet att kolhydrater av det här slaget höjer blodsockret kraftigt, och vad en diabetiker har problem med är just att hantera ett ökat blodsocker, men det accepterades av alla då och dessa råd delas fortfarande frikostigt ut på landets diabetesmottagningar om jag är rätt underrättad.

Vad är då egentligen diabetes? Ja, för det första så finns det två typer av diabetes, typ 1 och typ 2. Typ 1 är den som drabbar främst barn och ungdomar och den som har typ 1 saknar förmåga att bilda eget insulin. De insulinproducerande cellerna har dött, helt enkelt. Och insulinet är ju det hormon som hjälper oss att sänka vårt blodsocker till normala nivåer efter en måltid, en livsnödvändig process; får vi för högt blodsocker så dör vi. Diabetes typ 2 drabbar främst äldre personer, eller, det var i alla fall så det var förr. Nu kryper den sortens diabetes ner i åldrarna på grund av vår västerländska livsstil med ett högt intag av socker och snabba kolhydrater. Det är tyvärr inget ovanligt med tonåringar med typ 2- diabetes. Här har kroppen fortfarande en egen insulinproduktion, men systemet har blivit så uttröttat på grund av ständiga höjningar av blodsockret, att de insulinreceptorer som ska hjälpa sockret in i cellerna och sänka mängden socker i blodet, inte längre orkar göra sitt jobb. Mer och mer insulin krävs för att få receptorerna att reagera och till slut klarar inte kroppen av att själv sänka blodsockret, hjälp behövs i form av extra insulin utifrån; man tar tabletter eller sprutor.

Om man går bakåt i tiden och tittar på vilka råd diabetikerna fick förr, så hittar man något intressant. Medicinprofessorn Erik Ask- Uppmark har berättat för sina studenter hur man under hans tid som läkarkandidat rådde diabetiker att äta ”varannan dag späck och gurka, varannan dag gurka och späck”. Lågkolhydratkost helt enkelt. Kost som ska hålla blodsockret nere. Känns logiskt för patienter som har svårt att sänka sitt blodsocker, eller hur? Kokboken ”Diabetic Cookery” från 1917 (finns på nätet) rekommenderar också lågkolhydratkost. Man uppmanas äta kött, fisk, ägg, ost, smör. Men man skulle absolut inte inte äta socker, bröd, ris, pasta och rotfrukter. Lundaprofessorna Karl Petrén gav 1923 ut en bok om diabetes, där hans populära råd om diabeteskost sammanfattades. Det var bl.a. obegränsad mängd fläsk och smör samt vitkål. Och under andra världskriget fick diabetiker extra tilldelning av grädde, fläsk eller smör.

Allt detta låter ju logiskt. Folk som inte kan sänka sitt blodsocker på egen hand ska naturligtvis äta mat som håller blodsockret nere så mycket som möjligt. Men sedan spred sig fettskräcken i västvärlden och dessa råd föll i glömska. Idag uppmanas diabetiker att äta lite fett och mycket kolhydrater. Varför då? Det verkar ju helt vansinnigt, eller hur? Visserligen har man nu blivit lite klokare, man uppmanar patienterna att äta mat som höjer blodsockret långsamt, det så kallade GI-tänket. Men det bästa för en diabetiker är naturligtvis att äta mat som i princip inte höjer blodsockret alls: lågkolhydratkost.

Den första som uppmärksammade detta och försökte göra något åt saken var läkaren Annika Dahlqvist. Hon var kraftigt överviktig och led av diverse krämpor och värk av olika slag. Hon hade provat att gå ner i vikt med tusen olika metoder utan att lyckas, alla baserade på de ”moderna” tankarna om att äta mindre fett och mer kolhydrater. 2004 kom hennes dotter hem från sin läkarutbildning och berättade att studenterna hade fått testa olika dieter för att se hur de påverkade kroppen. Dotterns grupp hade testat en strikt lågkolhydratdiet  och dottern hade gått ner 3 kilo på en vecka. Annika beslöt sig för att testa och upptäckte att det funkade, hon började gå ner i vikt och uppnådde för första gången på många år sin önskevikt. Dessutom försvann hennes olika krämpor och hon mådde på det hela taget mycket bättre. Hon beslöt sig för att prova samma råd på några patienter med övervikt och diabetes typ 2 och fick utmärkta resultat. Sedan har Annika Dahlqvist legat i för att sprida budskapet om LCHF-kosten, som hon kallade den. För vissa har hon blivit en legend, andra har avskytt henne och försökt bekämpa henne med alla medel.

2005 drevs saken till sin spets;  två dietister anmälde Annika Dahlqvist till Socialstyrelsen eftersom de ansåg att hennes kostråd till diabetiker och överviktiga äventyrade deras säkerhet. Dietisterna i fråga fick dock lång näsa eftersom Socialstyrelsen efter en utredning friade Dahlqvist och skrev i sitt yttrande att hennes kostråd ”kan anses vara i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet”.

Av de diabetiker som provat lågkolhydratkost så finns det många som uppnått stora förbättringar. En del av dem har kunnat minska på sina mediciner och/eller sina insulininjektioner, andra har kunnat sluta helt. Ett exempel är Lars-Erik Litsfeldt. Han har blivit fri från sina diabetessymptom och klarar sig nu helt utan medicinering. Litsfeldt arbetar idag som författare och föreläsare och har skrivit flera böcker om diabetes och lågkolhydratkost. Du hittar honom på www.litsfeldt.se 

Är du diabetiker och vill testa? Be din läkare att hjälpa dig! Enligt Socialstyrelsen har sjukvården skyldighet att stödja den som vill använda lågkolhydratkost som ett medel för att bli bättre i sin diabetes. Och detta är inget som du ska laborera med helt själv om du inte är väldigt säker på vad du gör. När du börjar med lågkolhydratkost kan ditt insulinbehov nämligen minska drastiskt från en dag till nästa. Så var försiktig! Observera också att de som får de stora förbättringarna här är typ 2-diabetiker. Typ 1-diabetiker saknar ju helt förmåga att bilda eget insulin och kan därför inte klara sig utan sin medicinering. Men även dessa personer kan minska sin tillförsel av insulin genom att äta lågkolhydratkost. För båda diabetesgrupperna finns stora hälsovinter att göra; ett stabilare blodsocker som kräver mindre insulin ger en bättre hälsa på både kort och lång sikt och risken för de biverkningar som drabbar många diabetiker förr eller senare minskar.

För dig som inte har diabetes är det här också viktig kunskap. Diabetes är en sjukdom med en galopperande utveckling idag. 1985 fanns det ca 30 miljoner diabetiker i världen. Idag finns ca 285 miljoner och prognosen för 2030 är 438 miljoner. Som alla kommer att behöva behandling! Den som inte tycker att kostfrågor är viktiga mer än på ett personligt plan får här en tankeställare. Kostfrågor handlar om folkhälsa. Det handlar också om ekonomi och hur vi använder världens resurser. Det är alltså en god idé att äta idag så att du inte blir diabetespatient imorgon; både för din egen och för vårt samhälles skull!