Blir man trög i skallen av lågkolhydratkost?

Lämna en kommentar

Ibland hör  man att lågkolhydratkost inte är bra eftersom det gör folk tröga i skallen. ”Hjärnan behöver ju socker” sägs det. I samma andetag säger man gärna att lågkolhydratkost är dåligt eftersom vi inte äter kolhydrater och det behöver ju kroppen. Allt detta är fel, på minst 3 olika sätt! Låt mig förklara:

Hjärnan behöver inte socker om man med detta menar sådant socker som vi äter. Hjärnan behöver däremot glukos, men det kan kroppen själv tillverka. Vi behöver inte stoppa det i munnen! Vi behöver faktiskt inte äta kolhydrater överhuvudtaget om vi inte vill. Kroppens behov av kolhydrater är noll. Ja, faktiskt noll!! Därför har t.ex. inuiterna klarat sig utmärkt i alla år, trots att de i huvudsak levt på fisk.

Att man blir trög i skallen av lågkolhydratkost motsäges av att det är den kost som den svenske minnesmästaren Mattias Ribbing går på. Ribbing innehar alla 18 officiella svenska minnesrekorden. Exempelvis att efter sextio minuters memorering minnas den exakta ordningen på 520 spelkort i rad – tio hela blandade kortlekar! Verkar han trög?

Att lågkolhydratfolk inte äter kolhydrater är också fel. Vi äter visst kolhydrater! Det finns nämligen kolhydrater i grönsaker och de äter de flesta av oss i stora lass. Och i bär som många av oss också äter. Och i mjölkprodukter. Och i nötter. Och så vidare. När vi äter grönsaker får vi också i oss fibrer, en annan sak som många tror att vi inte äter. I grönsaker och bär finns det vattenlösliga mjuka fibrer som kroppen blir glad av. I motsats till de hårdare fibrer som finns i spannmål och som många magar inte klarar av.

Det vi har valt bort är alltså de kolhydrater som finns i socker, spannmål, potatis och ris. En del väljer även bort rotfrukter och frukt. Varför har vi gjort det? Ja, bland annat för att det höjer vårt blodsocker kraftigt och därmed ökar fettinlagringen i cellerna. Då blir vi tjocka, trötta och ledsna. Dessutom stressar det kroppen och ökar de inflammatoriska processerna. Och så ger det oss ett sötsug som vi inte vill ha. I spannmål finns dessutom gluten som kan vara otroligt stressande för våra kroppar, även om vi inte visar positivt på tester för glutenintolerans.

Ska vi avliva en annan myt om lågkolhydratkost när vi ändå är igång? ”Ni äter ju så mycket kött!” NEJ, vi äter inte mer kött än vad som rekommenderas av Livsmedelsverket och som finns i den vanliga tallriksmodellen. Det är FETT vi äter mer av. Eftersom det är bra för våra kroppar och håller oss mätta, nöjda, smala och pigga. Oavsett vad du fick lära dig i skolan en gång i tiden.

En myt till? ”Ni vräker i er mättat fett, bacon och sådan tung mat. Det är ofräscht!” – Nej, det stämmer inte. Visst, de flesta av oss har slutat tro att mättat fett är farligt. Det finns inga bra studier som visar detta, de som fanns har visat sig vara manipulerade, och inga nya dyker upp. Fler och fler forskare går nu ut och säger att den gamla ”kunskapen” om detta är direkt felaktig. Och särskilt logiskt känns det ju inte med tanke på att det finns mättat fett i bröstmjölk och i våra hjärnor. Att vi tror att mättat fett är helt OK behöver ju dock inte betyda att det är det enda vi äter. Visst äter vi gärna grädde, creme fraiche och ost. Men det finns ju andra fetter också. Från goda oljor, som t.ex. olivolja och rapsolja. Och från fisk som lax , makrill och sill. En blandning av fetter med god kvalitet är det bästa för oss. Däremot ska vi försöka undvika fett från matolja, solrosolja och majsolja som är fulla av omega 6 och ökar inflammationerna i kroppen. Och de härdade fetter som finns i halvfabrikat och industritillverkade kakor. Men bra fett är inte farligt. Och det är svårt att äta för mycket fett. Man blir helt enkelt mätt!

Sista myten för idag: ”Man kan inte träna på LCHF”. Kan man inte? Jag säger bara Björn Ferry! Vår skidskyttekung som tog OS-guld på LCHF-kost. Tror han tränade rätt mycket, eller vad tror du? Nog snackat om den saken, va?

Alltså: Vi tar bort mjöl, socker, ris, potatis. Vi äter istället mer grönsaker och mer fett. I form av fina oljor, lax eller smaskiga gräddsåser till exempel. Enkelt! Gott! Och nyttigt! Vi äter varierad och fräsch mat som kroppen och hjärnan mår bra av. Och vi blir piggare, gladare, snyggare!

När ska folk sluta kalla lågkolhydratkost för en farlig extremkost? Och när ska du prova?

Annonser

Nu drar jag igång!

Lämna en kommentar

Nu är jag dubbel kostrådgivare! Sedan tidigare har jag en utbildning från Sverigehälsan som ”Kostrådgivare med kognitiv inriktning”. Det betyder att jag inte bara jobbar med VAD man äter utan också HUR och VARFÖR. Ofta äter vi av andra anledningar än att vi är hungriga och för en del blir detta ett stort problem. Då får man gå in och titta på orsaker och beteende och inte bara vad som ligger på tallriken. För det mesta behövs båda dessa bitar för en framgångsrik kostrådgivning; vi grundar med bra mat som minskar det onödiga suget samtidigt som vi tittar på varför du äter fast du inte vill eller behöver.

Efter min utbildning på Sverigehälsan var jag dock inte helt nöjd utan ville ha en bättre grund att stå på. På Sverigehälsan utbildar man enligt de traditionella kostråd som vi har följt i Sverige under lång tid och som rekommenderas av Livsmedelsverket. Det är min, och många andras, övertygelse att de kostråden är otidsenliga och inte går i linje med moderna forskning och kunskap om vad vi mår bra av. Vi äter alldeles för mycket socker och stärkelserik mat som höjer vårt blodsocker och stressar kroppen. Och vi äter alldeles för lite fett, som gör kroppen mätt, nöjd och glad. Följden för många blir övervikt, sötsug och värk, för att bara nämna några negativa effekter.

Jag fortsatte alltså att plugga och är nu även utbildad inom lågkolhydratkost med naturliga fetter av kostrådgivaren och kokboksförfattaren Anna Hallén. En fantastiskt inspirerande och kunnig utbildare som har lärt mig otroligt mycket. Tack, Anna! Nu känner jag mig redo att börja som kostrådgivare på allvar och kan erbjuda rådgivning, kurser, cirklar och föreläsningar. Det ska bli spännande! Läs mer här.

Vad ska man äta istället för ris, pasta och potatis?

Lämna en kommentar

När jag började äta lågkolhydratkost var jag mycket upptagen med ovanstående fråga. Om jag nu inte längre ska äta pasta, ris eller potatis, vad ska jag ersätta det med? Det kändes som ett vakuum på tallriken, ett hål som måste ersättas på något vis. När det var dags att fixa middag kände jag något slags tvång att ”fylla ut” tallriken med flera olika sorters grönsaker, både kokta och råa, så att det inte skulle kännas för fattigt. De skulle gärna både se ut och kännas som t.ex. ris eller potatismos så jag joxade med blomkålsmos och blomkålsris. Ungefär som en vegetarian som äter saker som ser ut som kött. Varför då?

Nu har det gått upp ett eller annat ljus. Visst är det kanonbra att äta mycket grönsaker, gärna olika sorter och i olika färger. Det gör gott för både kropp och själ, på många olika sätt. Och det är inget fel på blomkålsmos, det är gott! Men jag måste inte fylla hela tallriken med dem om jag inte vill, jag måste inte göra flera olika sorters grönsaksrätter till middagen för att det ska duga och de måste inte likna ris eller pasta på något enda sätt. Grönsakerna spelar i sin egen, mycket viktiga, liga och är inget substitut för vare sig det ena eller det andra.

Kött då? Äter inte alla lågkolhydratare MASSOR med kött? Det har man ju hört. Svaret är nej. Jag äter ungefär lika mycket kött som jag gjorde innan, det är ingen skillnad. Lågkolhydratkost eller LCHF är inga köttdieter, oavsett vad folk tror.

Det jag ska ersätta kolhydraterna med är fett! Bra naturliga fetter som smör eller grädde i såser eller goda oljor på grönsakerna. Ost! Nötter och frön. Eller kanske oliver eller avokado. Eller något annat fett av bra kvalitet som jag tycker är gott. Eftersom fettet mättar bra behöver jag inte längre äta så mycket, jag behöver alltså inte fylla hela tallriken för att bli mätt som jag gjorde förr. När jag äter hemma så tar jag ofta en assiett istället för en stor mattallrik, det räcker gott. Jag äter långsamt, njuter och slutar när jag är nöjd, inte proppmätt. Och jag räknar aldrig kalorier!

Jag har inte längre några tankar på ris, pasta eller potatis som något nödvändigt på tallriken. Visst äter jag potatis då och då, det vill jag inte vara helt utan. Pasta och ris äter jag nästan aldrig och jag saknar det inte heller. Jag äter supergoda rätter med kött eller fisk, fräscha grönsaker av olika slag och någon smarrig sås. Mig fattas ingenting numera, ingenting alls.

Jag vill äta onyttiga saker!

1 kommentar

Läste häromdagen ett inlägg från en kostrådgivare som gjorde mig fundersam. Hon sa att folk som hon kände brukade försöka dölja sina matinköp för henne eftersom de skämdes över att de inte var nyttiga nog. De brukade också kolla in vad hon åt och påpeka om det inte var 100% nyttigt. Båda dessa saker tyckte hon var bra eftersom det bevisade att hon gjorde nytta som kostrådgivare. Jag tycker det låter fullständigt gräsligt! Jag vill absolut inte att folk ska se mig som någon slags matpolis och inte heller som någon perfekt ouppnåelig förebild.

Jag skulle inte vilja gå till en kostrådgivare som aldrig känner sötsug och aldrig hoppar över skaklarna. Hur ska en sådan övermänsklig person kunna förstå mig och de utmaningar jag möter? Lika lite skulle jag vilja gå till en psykolog som aldrig mår dåligt eller en coach som aldrig tvekar över sina livsval. Jag vill träffa en medmänniska, en som kan möta mig på min egen spelplan. Naturligtvis vill jag inte få råd av någon som har tappat kontrollen fullständigt, det vore inte så konstruktivt, men jag vill veta hur man kan manövrera i en värld full av frestelser och fällor utifrån den verklighet jag befinner mig i, inte i någon drömvärld jag inte kan känna igen mig i.

På bilden nedan ser ni den middag jag åt igår. Kebabtallrik med pommes frites och någon geggig dressing. Tyckte jag det var gott? Javisst! Skäms jag eller har ångest för att jag åt det? Nej, inte alls. Jag har sorterat in den sortens mat i kategorin ”Lite och sällan”. För det mesta äter jag inte så här. Men då och då. Och då njuter jag precis som jag njuter av alla de nyttiga och goda måltider som ryms under fliken ”Ofta och mycket”. För jag är en människa. Inte en klippdocka.

Äter jag LCHF?

Lämna en kommentar

När jag berättar att jag äter naturlig lågkolhydratskost undrar många om det är ”såndär LCHF”. Vet aldrig riktigt vad jag ska svara. Ja, jo, i princip. Fast nä, ändå inte.

Det finns två orsaker till denna tveksamhet. För det första: Alla LCHF:are därute som jag inte kan identifiera mig med. De som har gått ”hela vägen” och kissar på stickor för att vara säkra på att de inte får i sig några kolhydrater eller i alla fall ett minimum. De som väger varenda hallon och är färdiga att avrätta folk som äter ”fel”. De som tycker att grönsaker är onödigt tjafs och att man borde äta bacon varje dag. Eller de som blandar ”fettkaffe” på morgonen (man mixar ner fett i kaffet) så att de ”inte behöver äta” förrän till kvällsmaten. Alla dessa typer av LCHF:are finns. Jag vill inte kritisera någon, alla har rätt att hitta sin väg, men jag kan inte känna igen mig eller tänka som de gör.

För det andra: Alla fördomar som folk har om vad LCHF innebär. Många tror att man vräker i sig rött kött och mättat fett dagarna i ända och inte äter grönsaker. De allra flesta verkar tro att LCHF innebär att man äter mycket mera kött än vanligt folk, vilket gör det till en ganska kass metod ur miljösynpunkt. Överhuvud taget verkar den allmänna meningen vara att det är fett, tungt och ofräscht. Det är lite tröttsamt att alltid behöva försvara och förklara.

Så här ser min (och många andras!) LCHF ut:

Jag tror på att äta naturlig mat som våra kroppar är anpassade för. Jag väljer bort saker som innehåller socker, mjöl och stärkelse, dvs bröd, pasta, ris, potatis och vanligt socker. Det gör jag för att jag mår bättre utan dem. Jag slipper dessa eviga blodsockertoppar och dito dippar som jag får om jag äter sådana produkter och som stressar min kropp och gör mig trött och retlig. Fler och fler forskare har också blivit övertygade om att dessa produkter ökar de inflammatoriska processerna i kroppen, vilket medför problem med t.ex. värk.  Dessutom blir jag tjock av dem eftersom den höga insulinproduktionen som krävs för att ta hand om blodsockertopparna också ökar fettinlagringen i cellerna.

Istället äter jag kött, fågel, fisk, grönsaker, nötter, frön, bär, ägg, ost, grädde, smör etc. Alltid ekologiskt om jag kan hitta det och har råd. Frukt äter jag väldigt sällan eftersom det är ganska sött och ökar mitt sötsug. Det behövs inte heller; det finns heller ingenting i frukt som man inte får i sig när man äter grönsaker och bär. Mjölkprodukter kan väl egentligen inte anses vara vår usprungliga föda men jag väljer att äta det ändå eftersom jag gillar det och mår bra på det.

Av de livsmedel som jag väljer att äta lagar jag otroligt god mat! Eftersom jag äter ordentligt med fett så håller jag mig mätt och nöjd och mitt blodsocker hålls på en låg och stabil nivå. Jag äter INTE mer kött än innan; eftersom fettet gör mig mätt så behöver jag inte äta mer. Fettet består ofta av goda såser på grädde eller creme fraiche, ost, fet fisk, avocado, smör, olivolja, rapsolja etc. Jag äter mycket grönsaker, mer än jag gjorde innan, gärna kokta med smält smör på eller som en god gratäng med grädde eller ost. Mums! För den som undrar så går det alldeles utmärkt att vara vegetarian och äta LCHF.

Den här kosten har jag gått på i flera år nu och jag har aldrig mått så bra. Jag har gått ner i vikt, är piggare och gladare. Mitt sötsug har minskat ordentligt och är i perioder helt borta. Jag känner mig inte längre tjock och ”däst” efter en måltid som jag gjorde innan utan snarare uppiggad. Och jag är piggare på kvällarna, något som alla som känner mig trodde var en omöjlighet. Nu är det ofta maken som sover i soffan medan jag är uppe! 🙂

Visst gör jag avsteg ibland och unnar mig både det ena och det andra som inte ingår i den här sortens kost. Jag tror inte på asketism och har aldrig gjort. Det här ska vara en livsstil, inte en tillfällig diet, inte för mig i alla fall och då kan jag inte vara perfekt i alla lägen. Ibland går jag på fik och äter bulle eller tar ”gofika” med barnen. Ibland lassar jag in potatisgratäng eftersom det är så himla gott. Men i huvudsak är det detta som gäller och jag kan rekommendera alla att prova. Men håll ut ett tag för första veckan är inte rolig; det är då kroppen ställer om från att bränna kolhydrater till att bränna fett… Det betyder trötthet, huvudvärk, dåligt humör. Men så plötsligt vänder det och man mår toppen. För resten av sitt liv om man vill!